När jag skriver det här har jag nyss checkat ut från ett hotell. Faktiskt samma hotell som jag bodde på i fjol under Göteborgs filmfestival. Då bara två nätter, den här gången tre. Alltså sammanlagt fem nätter på cirka ett år – och ändå kan jag inte minnas hur heltäckningsmattan på Poseidon ser ut. Om det nu ens fanns en matta.

Kristian Petri närmar sig flyktiga minnesspår under det Q&A som följde premiären  av hans nya essäfilm Hotellet, den avslutande delen i resetrilogin som inleddes 1995 med Atlanten och sedan fortsatte fem år senare med Fyren.

Petri berättar om hur han med den här filmen försökt skapa en struktur där han kunnat inkludera det som intresserar och berör honom. Det märks i det spretiga nystan som tar form, där vissa trådar aldrig riktigt följs upp, vilket bara bidrar till filmens driv, charm och drag av associationslek. Ett mnemoniskt sinnesrus.

Efter en väldigt personlig prolog om faderns sista tid i livet tar Petri ett mer historiskt grepp. Sedan blir det en rad möten med diverse kulturpersonligheter. Bland annat får vi höra om Lars Noréns uppväxt på ett hotell i Genarp, kallsvettas över Åsne Seierstads drygt hundradagarsvistelse på hotellet Palestine i Bagdad, se skådespelaren Björn Andrésens återvända till Danieli i Venedig, hänga med Stellan Skarsgård på det ökända Los Angeles-hotellet Chateau Marmont (ni vet, från Sofia Coppolas Somewhere).

Hotellet blir en fin plats, en vacker plats, en plats som tar plats, men också en plats som påminner om de döda, det förflutna och livets bräcklighet. Somliga minnen färgar av sig på tapeterna, andra överlämnas till nästa gäst. Lika förglömliga som heltäckningsmattan. Vissa saker följer med i det personliga bagaget och kan sedan återskapas ur minnet.

När det snöas in på Conan förgörarens skapare Robert E Howard tappar jag bort mig, men däremellan växer en vacker tematik fram. Särskilt när kameran dröjer sig kvar vid körsbärsblomning i Japan och påtalar klichéhalten, men ändå väljer att stanna kvar i ögonblicket och avnjuta dess förgängliga skönhet. Det gäller ju att passa på och njuta.

Dessa rätt frikopplade associationer, ihop med Petris kontemplativa svengelska speaker, det fantastiska arkivmaterialet och den lunkande jazzmusiken, gör Hotellet till en väldigt angenäm och lätt svävande bioupplevelse. Luckor öppnas till egna minnen och jag börjar tänka på hotellens egna berättelser, dess härbärgerade livsfragment.

Men vad minns vi själva från hotellen? Vad är det första och ibland sista vi tänker på? Petri pekar mot fönsterutsikten. I år bodde jag i ett rum med en utsikt som lämnade mycket att önska, men Hotellet får mig att vilja checka in igen. Vilket jag också lär göra på nästa års filmfestival. Om inte annat för att ta reda på hur det ligger till med den där mattan.