Men så tänker vi alltså inte numera. Enligt Gumbrecht lever vi i stället under en allt mer expanderande nutid. Det förflutna är inte längre något vi vill lämna bakom oss, utan återkommer ständigt i form av vintagetrender, historiska tv-serier och så vidare. Samtidigt ter sig framtiden som något skrämmande och ogreppbart, ett annalkande kristillstånd. Kanske kan man tala om en samhällelig regression, även om Gumbrecht själv undviker den termen – i stället för att formulera en bättre framtid fyller vi våra liv med objekt från det förflutna.
För ungdomarna i Himmel över Flogsta tycks Gumbrechts teori synnerligen aktuell. I den fristående uppföljaren till förra årets hybridfilm Under Gottsunda har regissören Viktor Johansson rört sig till en annan Uppsalastadsdel, studentområdet Flogsta. Också den här gången handlar det om en episodisk semidokumentär där glidningen mellan olika nivåer av skådespel får en meningsskapande funktion. Det är en absurd, förhöjd verklighet vi ser; men exakt hur förhöjd vet vi inte. Som i Gumbrechts allomfattande nutid verkar historiens linjära logik vara upplöst till förmån för något flytande och mosaikartat.
I Johanssons Flogsta har ett antal lösa existenser sin bas. Arwan Chowdhury gestaltar ett fanatiskt Michael Jackson-fan som drömmer om att ersätta sina studier med att forska på moonwalk. Tillsammans med några andra studenter har han upprättat ett territorium på en gräsmatta mellan höghusen. I träden hänger gitarrer och gympaskor. Det är Neverland, säger de, och vi är The Lost Boys, pojkarna som aldrig ska bli vuxna.
Kring Neverland cirklar ytterligare ett antal personer. Få av dem är särskilt verbala. Två killar går omkring och slåss med varandra; två andra, en ung man och dennes personliga assistent, spelar landhockey och vandaliserar bilar. En grupp dumpstrande veganer har matkrig i en scen som för tankarna till Věra Chytilovás Tusenskönorna från 1966. Alla är som fångade i ett tillstånd av nästan djurisk språklöshet, där kroppen är det enda medlet för kommunikation. Så är det verkliga Flogsta också platsen för det så kallade Flogstavrålet: varje kväll klockan 22 öppnar studenterna fönstren och skriker ut sin ångest.
För den som varit i en svensk studentstad är detta behov av köttslighet inget nytt. Där det pluggas som hårdast brukar det ju också finnas en motsvarande alkoholkultur, som om all hjärnkapacitet går åt till att läsa. En liknande totalitär funktion har studierna i Himmel över Flogsta. Johansson gör Uppsala universitet till ett slags medborgarfabrik, där studenterna sugs upp och hålls kvar tills de är helt institutionaliserade. ”Det är celler”, säger Michael Jackson-fanet och pekar på höghusen. När en före detta student pratar om hur hon hoppat av sin utbildning låter det som att hon lämnat en sekt.
Och det har hon ju, på sätt och vis. Den som trotsar kravet att plugga vidare – och som har möjlighet att se detta som ett uppror – trotsar också vår tids uppmaning att göra sig anställningsbar. Det hedrar Viktor Johansson att han inte bara avfärdar detta som ett uttryck för nykläckt antikonformism. Flogstabornas mikrorevolter blir rituella, poetiska, inte minst tack vare att fotot är så vackert som budgeten bara tillåter. Till slut går det inte att klandra dem för att de vägrar växa upp. Om framtiden är sluten och nutiden bara ett ständigt turnerande av det förflutna, vem är då inte en lost boy?
Långfilm: Himmel över Flogsta
Regi: Viktor Johansson
År: 2015
Land: Sverige
Speltid: 73 min
