Duk mot duk, kamera mot kamera – det blir rätt intimt när den 85-årige dokumentärfilmaren Frederick Wiseman besöker konstmuseet National Gallery i sin film med samma namn. En remedieringsprocess inleds som är så uppenbar att den knappt behöver understrykas, men filmens tre timmar centreras kring denna närgångna dans mellan konsterna.
Men det handlar också om människorna på museet. Samspelet mellan närbilder på tavlor och besökares reaktioner inleder dialogen som först bara syns, snart även hörs, när museets olika anställda – turistguider, kuratorer, restauratörer – försöker att tillgängliggöra konsten.
Den ekonomiska verkligheten glöms aldrig bort. I mötesrummet försöker kavajerna få ihop siffror med standard, medan mer inspirerande nyckelord hörs på fältet. ”Imagine” upprepas som ett mantra när tavlorna används för att måla upp historier och få besökarna att föreställa sig dramat innanför ramarna. Underförstått handlar det inte bara om passion, eller att få konsten att ”komma till liv”, utan är pedagogiskt på ett sätt som ofta blir populistiskt, och ibland på gränsen till parodiskt, som när Rubens Samson and Delilah presenteras som en saftig såpopera.
Det kan tyckas lustigt att dramaturgin är så pass central. Här är trots allt ett tre timmar långt museibesök som kanske låter lika spännande som att titta på färg som torkar, men tvärtom blir det väldigt intressant. Det finns ett sug i Wisemans observerande blick på passionen, nedskärningarna och hur nya medier kan hjärtstarta gamla som förvandlar National gallery till en medryckande överlevnadskamp.
Ett liknande intresse för att rendera konsterna märks när retstickan Jean-Luc Godard tacklar semantik, film, litteratur, könsorgan och djurliv i den inspirerade sinneschocken Goodbye to language. Jag ska inte sticka under stolen med att jag knappast är en Godard-kännare, men jag är intresserad av 3d-filmens förmåga att förfrämliga kroppen. Därför blir jag som ett litet barn på cirkus när den 84-årige regissören leker med teknikens potential på sätt som knappast lär leta sig in i nästa Avatar.
Stereoskopisk svindel skapas när kroppar separeras i plågsamma, panorerande dubbelexponeringar som sammansvetsas med visuella trolleritrick. Jag gick från illamående till ett gott skratt. Sedan intensifieras ett kretslopp av ljud, text och rörlig bild som rymmer massa mysterier, saker som det går att skriva spaltmeter om. Fast det kräver att man är mer Godard-glad än jag.
