FILM. Why don’t you play in hell? (Sion Sono, 2013) Se filmen här.

Utifrån begrepp som tradition och modernitet, historiska dramer (jidai-geki) eller samtida dito (gendaigeki), ska man alltså välja sida i den japanska filmens skilsmässotvist. I alla fall enligt den amerikanske filmkritikern Grady Hendrix som nyligen fortsatte med sin oförsonliga retorik när han ställde nostalgisk narkolepsi mot kaotiskt carpe diem, angrep vurmen för Naomi Kawases snigelfart och lyfte fram Takashi Miike och Sion Sono som framtidens kaffe.

Emellertid försöker Sono skaka bort den sortens polariseringar med sin hysteriska genrecocktail Why don’t you play in hell, ett metaparodiskt blodbad som enligt regissören själv är en ”actionfilm om kärleken till 35mm”. Med ett cv som rymmer svartvita experiment (The room), självmordssatir (Suicide club) och livet efter Fukushima (The land of hope) vägrar Sono slå sig ner i fack. Som en svordom i cineastkyrkan är hans aktuella filmhommage inspelad på digital video, vilket inte behöver förstås som en materiell hädelse; tvärtom vaskades många av 1980- och 90-talens guldkorn fram inom v-cinema, den japanska motsvarigheten till direct-to-video-marknaden. Där möttes högt och lågt, pretentioner och pornografi – en perfekt plantskola för våghalsar som tidigare nämnda Miike, vars videoreleaser blev en inkörsport till de fina festivalernas 35mm-projektorer.

Så fäll inga tårar för The Fuck Bombers, filmkollektivet i Why don’t you play in hell som under Hiratas ledning tagit tio år på sig att producera en videopilot, vars premiär sker på en tjockteve i en övergiven kvartersbiograf. De är redo att ”skjuta” när en ärrad yakuzaledare skjuter till pengar för att filmen ska göra hans bångstyriga dotter till en stjärna. Kokain snortas, katanasvärd korsas och kameran vinklas mot ett krig mellan yakuzaledarens kostymklädda pistolbärare (modernitet!) och rivalklanens kimonoklädda bakåtsträvare (tradition!).

Den giftiga gängtillhörigheten får rebellauteuren Hirata att bryta sig loss och fly fältet. Således visar han inte bara prov på överlevnadsinstinkt, utan också en väg ut ur den japanska filmens binära fängelse.