Läser antologin Killer images: Documentary film, memory, and the performance of violence, som på olika sätt tar sig an komplexa relationer som kan existera mellan film och våld. Bokens redaktörer – Joshua Oppenheimer och Joram Ten Brink – tydliggör att film (ett brett spektrum av olika diskurser som omfattar underhållningsfilm, filmindustri, dokumentärfilm, medieinslag, amatörfilm men även diskussioner kring filmreception) inte enbart ansvarar för att ha bidragit till olika våldsuppfattningar utan också ständigt hjälper till att forma själva våldsutövandet. Boken belyser aspekter som kan kopplas till många filmer. Oppenheimers egen film The act of killing analyseras av Benedict Anderson samt diskuteras av Errol Morris och regissören själv, men mina tankar går även till Göran Olssons bioaktuella Om våld.

Antologin har även beröringspunkter med min framtida avhandling. I mitt arbete analyserar jag bland annat dokumentärfilmens olika roller och bruk när det kommer till Bosnienkriget. Filmminnen av Sarajevo och Srebrenica granskas närmare och kollektiva kulturella minnen sammanblandas med historieskrivningar av olika slag. Sarajevos belägring skildras med vittnesmål från människor som hade bevittnat kriget. Vittnesmålen är heterogena och pekar på att människor minns olika saker. Uppfattningar om ETT kollektivt minne dekonstrueras eftersom det individuella minnet ofta kolliderar med officiella minnen men även historieskrivningar av olika slag. Srebrenicafolkmordet analyseras utifrån rörliga bilder som det serbiska förbandet Skorpionerna själva hade filmat under avrättningarna. Kameran agerar ett vittne men är också aktiv i våldsakten. I ett makabert ögonblick säger kameramannen att soldaterna måste skynda sig med likvidationerna eftersom kamerans batteri håller på att dö. Dessa bilder användes flera gånger som bevismaterial vid den Internationella domstolen i Haag. Det finns också fall där kameran kan ”anklagas” för att vara medskyldig. IS dekapiteringsfilmer är skapade för kamerans registrerande öga. Filmerna används följaktligen för att sprida skräck men också för att visa upp IS:s styrka och kan kanske även ses som rekryteringsvideos.

Någon gång under läsningen började jag fundera på den ofta använda syntagmen ”kamera som vapen”. Vad menas egentligen? Paul Virilio argumenterar i Krig och film för att vapenteknologins utveckling var en nödvändig förutsättning för filmmediets utveckling. Var hittar vi då bokstavstrogna kopplingar mellan film och skjutande? Det närmaste vi kommit ett filmvapen (mig veterligen) är Alexander Medvedkins uppfinning. Medvedkin, fint porträtterad i Chris Markers Den siste bolsjeviken, är en egendomlig figur i den sovjetiska filmhistorien. Han gjorde spel- och dokumentärfilm, men ansvarade även för agitproptåg som gav honom möjlighet att färdas runt i Sovjetunionen och göra film om (samt visa film för) människor långtifrån Kreml.

I en annan dokumentärfilm signerad Chris Marker pratar Medvedkin om film som ett effektfullt vapen: ”The cinema wasn’t only a means of entertainment, a way of stirring artistic emotions. It was also a powerful weapon which could rebuild factories and not only factories: it could help rebuild the world. Film, in the hands of the people was a fantastic weapon.” Metaforen skulle dock även få ett bokstavligt förkroppsligande. Han kom på idén att montera en 16mm kamera på mindre bössor. Idén var att sovjetiska soldater skulle filma sin verklighet under tiden de krigade. Här är ett utdrag från Den siste bolsjeviken där kameravapnet presenteras. Jag vet tyvärr inte hur uppfinningen togs emot, men omfattande bruk av rörliga bilder som registrerar hur hypermoderna vapen träffar sina mål vittnar om att film fortfarande används som ett nödvändigt komplement i olika dödsindustrier.