I veckan fick jag ett mejl från en pr-person som ville att jag skulle skriva något om deras produktlansering. Inga konstigheter, det händer med jämna mellanrum, men för ovanlighetens skull handlade det om en produkt som gjorde mig uppriktigt engagerad. Eller kanske först fnissig, sedan lite trött.
Avsändaren var en mobiloperatör som värvat en före detta filmkritiker, “den berömde kulturprofilen Orvar Säfström”, till att leda ett program som tipsar om “filmer och serier som passar särskilt bra för tittande i mobilen”.
Man behöver inte vara “film är bäst på bio”-fundamentalist för att redan i det här läget plocka fram sin inre Ulf Brunnberg: Nu har det väl ändå gått lite långt? Och varför reagerar ingen? Hur dumt får det bli?
Det stämmer att vi idag ser mer rörlig bild på Youtube än på bio. Det produceras också mer rörligt material som är direkt anpassat för mindre skärmar. Det experimenteras med olika klipp som drar nytta av att vi faktiskt håller bilden i händerna, och som exempelvis utspelar sig helt i digitala gränssnitt eller på olika sätt använder förstapersonsperspektiv.
Men säg mig den långfilm som verkligen lyfter av att upplevas på 3,5 tum.
Någon gång på 90-talet var filmrecensent ett drömyrke. Då kunde kanske någon som frågade sin syokonsulent om vad hen skulle studera för att bli filmrecensent få svaret filmvetenskap. Idag riskerar samma person att bli idiotförklarad på Arbetsförmedlingen, om den inte vill hoppa över till pr-sidan av filmbranschen. Ja, varför kritisera film när man istället kan tipsa? De potentiella arbetsköparna blir garanterat fler.
För det är inte många som vill – eller kan – betala för oberoende filmkritik idag. Kritikens kris må vara evigt omdebatterad, men avprofessionaliseringen får tydliga konsekvenser när filmskribenter precis som andra frilansjournalister oftare varvar journalistik med pr-texter. I takt med att traditionella medier får det svårare att avlöna den filmintresserade arbetskraften, har det nämligen uppstått fler alternativ i gränslandet mellan kritik och marknadsföring.
Där finns trots allt pengarna. Orvar Säfströms kollega Hans Wiklund, som när det begav sig drev ett Filmkrönikan-konkurrerande program på TV4, recenserar idag film för Viasat. Sveriges största filmsajt Moviezine ägs av ett ledande distributionsföretag. Och så vidare.
Alla måste som bekant försörja sig på något sätt. Var ska man dra gränsen? Det är inte helt lätt. Men nästa gång någon som varit filmkritiker är villig att leverera åsikter om “den klassiska recensionens död”, och hellre bara vill tipsa om sköna filmer till mobilen, kom ihåg vem som betalar hen att säga det.
