Det finns någonting ruttet i det svenska filmriket. Ja, det luktar ungefär lika fräscht som vid pantautomaten i din lokala matbutik. Och en pantautomat är precis vad svenskt filmstöd håller på att reduceras till – en återvinningscentral för kommersiella förpackningar. Stoppa in ett gammalt filmkoncept i den ena änden och få ut ett kvitto på nya stödmiljoner i den andra.
Jag syftar naturligtvis på det omdebatterade automatstödet, ett offentligt filmstöd som alltså är reserverat för filmer som bedöms vara tillräckligt kommersiellt spekulativa. Jo, det är faktiskt sant. Inget tjafs om nyskapande eller konstnärlig kvalitet, bara trygg förutsägbarhet.
I januari kunde SFI officiellt presentera den första kvintetten kassasuccéer. Jag förtydligar här filmernas unique selling point inom parentes:
Den perfekta stöten (USP: Jönssonligan)
Medicinen (USP: Nutley & Bergström)
Sune på bilsemester (USP: Sune)
Sista chansen (USP: David Hellenius)
Tillbaka till Bromma (USP: Peter Magnusson)
Andas du genom munnen nu? Bra, för det kommer mera. Till skillnad från andra offentliga filmstöd saknar automatstödet nämligen jämställdhets- eller mångfaldsmål. Föga förvånande är samtliga automatfilmer ovan följaktligen regisserade och skrivna av män.
Den senaste kvartetten presumtiva kioskvältare som tilldelats automatstöd presenterades häromveckan (mer Sune! Kay Pollak-sequel!) och är ett under av jämställdhet i jämförelse. Bland upphovspersonerna till de fyra filmerna finns faktiskt en kvinnlig regissör respektive manusförfattare. Men mångfald bakom kameran är det fortsatt dåligt ställt med – och jag lyckas bara hitta en enda person i dessa nio filmers rollistor som inte är vit (Alexander Karim som spelar Vanheden i Den perfekta stöten).
Istället för att “stödja utvecklingen av svensk filmkonst, och att öka förståelsen för filmen som konstform i allmänhet”, som Harry Schein formulerade SFI:s mål och mening när det begav sig, är syftet med automatstödet tvärtom att öka förståelsen för filmen som marknadsmässig produkt. Det är en minst sagt tydlig kursändring. För precis som jag konstaterade i min artikel om bristen på vision i svensk film i höstas, halverades samtidigt stödpotten för de långfilmskonsulenter som väger in annat än blockbusterpotential i sina bedömningar.
I DN poängterar Nicholas Wennö att inte heller SFI:s vd Anna Serner är positiv till automatstödet. Istället är det ett resultat av att staten brytt sig mindre om filmkonsten än om filmbranschen i förhandlingarna om filmavtalet. Fritt fram för krämarintressena att vältra sig i högsätet och göra usla filmer med filmstöd som skyddsnät.
Så vad är det då för filmkonstnärer vi fostrar med detta system? Entré Peter Magnusson. I Tillbaka till Bromma spelar han alla tre huvudrollerna och har skrivit manus tillsammans med Martin Persson, som även regisserat filmen. Eftersom Peter Magnusson har gjort sig känd genom sketcher på TV4 är det kanske inte förvånande att Tillbaka till Bromma ser ut som ser sketcher på TV4.
Och Peter Magnusson gjorde nyligen processen kort med prettojeppar som undertecknad i herrtidningen Café:
Hur det har gått för Tillbaka till Bromma? Veckan efter premiären hasade den ner till biotoppens tolfte plats. Efter en dryg månad på repertoaren finns den inte ens med på topp 20. Men trots att den breda publiken sviker verkar den ändå inte bli en kultklassiker på Zita.
Logiskt tänkande är svårt. Det är lättare att konstatera att vi borde dra pluggen ur pantautomaten som filmavtalet tvingat fram.
