fbpx
Kritik & essä Anders Annikas, 28 mars 2014

Jättarnas kamp

Clio Barnard återvänder till Bradford för ett nytt skitigt mästerverk
selfish_giant

Långfilm: The selfish giant
Regi: Clio Barnard
År: 2013
Land: Storbritannien
Speltid: 91 min
Bio: 28 mars

År 2010 långfilmsdebuterade videokonstnären Clio Barnard med den nyskapande hybridfilmen The Arbor. Med arkivbilder, fragment ur Andrea Dunbars pjäs The Arbor och scener där skådespelare läppsynkar intervjuer med Dunbars närstående, gestaltades familjens tragiska historia från 80-talet och framåt. Under arbetet med filmen träffade Barnard en 14-årig pojke som hankade sig fram på att sälja plundrad metall. År 2004 gjorde hon Road race, en videoinstallation om olagliga hästkapplöpningar på engelska landsvägar. Dessa fenomen är utgångspunkt för långfilm nummer två, The selfish giant.

Den driftige skitungen Arbor (ja, han heter som debuten) och hans mer lågmälde kamrat Swifty säljer metall till skrothälaren Kitten, som också sysslar med hästkapplöpning. Kitten imponeras till en början av Arbors driv, men när han inser att Swifty har hand med hästar, börjar han i stället favorisera honom – och Arbor tar allt större risker för att vinna tillbaka initiativet.

Där andra regissörer byter ämne men upprepar sin stil återvänder Barnard till samma Bradford-gator som i debutfilmen – men på ett helt nytt sätt. Den förhöjda verklighetsbeskrivningen i The Arbor har ersatts av närgången diskbänksrealism. Det är samma ”urbritannien” som i Kes – falken eller Fish tank, och Arbor är en karismatisk underdog inte helt olik Shaun i This is England.

Barnard är oundvikligen politisk i skildringen av hur det brittiska samhällets girighet och utslagning drabbar barnen, men The selfish giant är framför allt en kärlekshistoria. Konkurrensen och lojaliteten mellan pojkarna är berättelsens drivkraft och dess smärtsamma slutpunkt.

Till nästa film ska Clio Barnard byta miljö. Trespass är en filmatisering av Rose Tremains mörka roman om en brittisk antikhandlare som flyttar till en skenbart idyllisk fransk landsbygd. För min del hade Barnard gärna fått återvända till Bradford en tredje gång. Och gjort ännu ett mästerverk, med ännu en angreppsmetod.

Annons