År 2004 markerade den första Guldpalmsjakten för japansk anime. Även om markbrytaren Ghost in the shell 2: Innocence inte tillhör Mamoru Oshiis främsta verk, är det ändå intressant hur den på ett metaplan hanterar cyborgtematik genom att kongenialt korsa klassisk animation med CGI. Särskilt roligt för Oshii-kännare är hur hans ökända kärlek för basset hounds låter en hund tjäna som tematisk medlare.

Den elektromekaniskt manipulerade muskelmannen Batou visar vid flera tillfällen prov på vapenexpertis och rå styrka. En varmare sida avslöjas emellertid när dörrarna öppnas till hans lägenhet, den privata sfär som rymmer kvarlevorna av hans mänsklighet och där en basset hound-liknande speldosa sätter stämningen för relationen mellan honom och hans husdjur Gabriel.

Bildligt separerade ser vi hund och husse undersöka varsin optisk illusion. Förvrängningen orsakad av en fiskskål skapar en slags nyckelhålseffekt (ett av Oshiis signaturdrag) som betonar Gabriels varma blick, medan Batous själsliga spegel döljs av goggles med vilka han betraktar ett hologram. Koncentrationen avbryts när en kärleksfull nos trycker sig mot hans spända knän.

Scenen är en ontologisk spinn på hunden som människans bästa vän, men kroppskontakten tecknar också ett ömsint uppror i en cyberpunkvärld hemsökt av kapitalistiskt drivna separationer mellan kropp och själ. Genom Gabriels varma närvaro upplöses den binära oppositionen, mänskligheten gör sig påmind i den transhumanistiska dystopin och speldosans sorgliga melodi viskar om livets förgänglighet. Enligt cyberpunklogik går husdjurs korta livslängd att överskrida genom en enkel återställning, men kommer den CGI-animerade speldosan någonsin att kunna visa lika mycket kärlek som det pälsklädda originalet?