Ingen film har någonsin blivit sämre av en apa. Det är en sanning som hållit i sig sedan stumfilmstiden. På 1920-talet förekom de i var och varannan amerikansk komedi. För Buster Keaton, Charlie Chaplin, Charley Chase och Harold Lloyd var det lika naturligt att spela mot en apa som att dratta på ändan. Ingenting har egentligen ändrats; än idag är det en av de bästa komponenter en komedi kan ha för att säkra en succé. Todd Phillips förstod det när han anlitade den rökande kapucinapan Crystal som knarklangare i Baksmällan del II och halade in box office-pengar som gräs.

Buster Keatons lilla ludna vapendragare i Kanonfotografen från 1928 är ändå fortfarande den charmigaste primaten som förekommit på vita duken. I filmen spelar Keaton en misslyckad journalfilmsfotograf som i en scen ramlar omkull en positivspelare och tror sig ha dödat hans apa (spelad av Josephine the Monkey). Han tvingas betala för liket men djuret som bara var avsvimmat följer med Keaton på hans äventyr. Äventyret ifråga, bland annat en eldstrid i Chinatown där apan visar sig vara oroväckande glad i kulsprutor, slutar när Keaton under filmandet av en båttävling lyckas rädda kvinnan han älskar ur en båtolycka. Hon tror dock att hennes kavaljer som orsakat olyckan är den riktiga hjälten. Olyckligt kär och med ingenting fångat på film får vår hjälte se sig besegrad. Men som i alla bra komedier, the monkey saves the day.

I djurkalendern väljer 24 personer från film- och djurfälten sitt favoritdjur ur filmhistorien.

Tobias Rydén Sjöstrand är filmskribent och filmstudent vid Högskolan Dalarna.