https://www.youtube.com/watch?v=bUBCcql80bM

Som Jonas påpekade i djurkalenderns första lucka är hunden givetvis det mest populära filmdjuret. Och sentimentala hundfilmer går det tretton på dussinet. Bara de senaste åren har hundvänner kunnat gråta ögonen ur sig till Hachiko – En vän för livet och Marley & jag.

För somliga blir tårarna för mycket. Därför är det fullt förståeligt att sajten Does the dog die, som vi också omnämner i nya numret, sett dagens ljus. Trots att den går på tvärs mot nätets rådande spoiler alert-fundamentalism.

Och svaret på frågan är ett oresonligt ja i både Hachiko (”Dog dies after waiting ten years for his dead master to return home.”) och Marley & jag (”Dog is euthanized due to an incurable illness.”).

Men egentligen är det väl inte filmer vars uppenbara premiss är ”även hundar måste dessvärre dö” som först och främst upprör hundvänner. Det är förstås när hundar dör alltför lättvindigt eller för publikens sadistiska nöjes skull, som olusten blir för mycket.

Sajten varnar även för filmer där hundens öde inte ens följs upp ordentligt, som den stackars valpen som återfinns i Apocalypse: ”One of the soldiers takes the puppy and later it disappears during an attack. What exactly happened to it is left to the viewer, so feel free to imagine that it swam to safety.”

När det kommer till sentimentala hundfilmer finns det dock ingen som trumfar Vittorio De Sicas Umberto D. från 1952, där Jack Russell-terriern (?) Flaik måste bevittna sin utblottade husses förödmjukelse i efterkrigsårens Italien. Tills dagen Umberto själv tvingas förödmjuka sin bästa vän.

Hur det slutar får ni läsa på Does the dog die.

I djurkalendern väljer 24 personer från film- och djurfälten sitt favoritdjur ur filmhistorien.