Vad ska man ta sig till i detta medialandskap som bara växer och växer och som för varje dag alltmer hotar att implodera? Alla dessa visuella och virtuella upplevelser och erfarenheter som vi dag som natt kan ta del av i våra smart-TV, i datorer, ipaddar och mobiltelefoner, you name it! Jag kan ännu känna tvekan inför att riva av cellofanen på förpackningen till femte säsongen av en TV-serie som redan har frånstulit mig 52 timmar av mitt liv.

Nej, då kan jag drömma om att förflytta mig till ett helt annat landskap, ännu tämligen obefläckat och befriat från den här typen av hängivelser. Antarktis, till exempel. Och där, på den istäckta kontinenten med de snöhöljda vidderna, kunna få umgås med mitt absoluta favoritdjur – pingvinen.

Är inte Pingvinresan en av de vackraste filmer som någonsin har gjorts? Hur kunde jag ha försummat den i min lista över filmhistoriens tio bästa till Sight & Sound förra året? Denna film som jag då och då plockar fram och utan risk för frostskador kan avnjuta från TV-fåtöljen hemma.

Min beundran för pingvinerna har kanske mindre med gullighetsfaktorn att göra – även om också den har en viss betydelse. Nej, det som jag framför allt har fastnat för är deras mod och deras stoiskhet, så storslaget dokumenterat i Pingvinresan. Här ser vi dem vandra över långsträckta vidder, trotsande vädrets makter, för att samlas på den häckningsplats som också kommer att bli födslohem för deras enfödda unge.

I dessa tider av mer aktivt genustänkande kan också pingvinen tjäna som exempel på ett alternativ. Här är det honorna som ger sig ut på det farofyllda uppdraget att skaffa mat, medan hannarna i samlad tropp och med sin kropp beskyddar och bevakar ägget. Och här kan man verkligen tala om samlad tropp, där de står tätt, tätt, tätt sammanlänkade och värmer varandra och kanske, på telepatisk väg, utbyter tankar om framtiden och framtida småbarnsvård.

Pingvinresan skulle kunna ses som en romantisk exposé över tvåsamhetens mödor och lycka (om det nu inte var bevisat att pingvinen också kan knulla runt och vara otrogen precis som alla vi andra). Men filmarna Luc Jaquet och Jérôme Maison har valt att mer satsa på romantik och epik, när de skildrar pingvinernas utsatta liv på – och under – isen. Och det är spännande som en Hitchcock-film, för farorna och hoten är många. Där är rovdjuren i havet som gärna ser en pingvinhona som frukost, och där är rovfåglarna på fastlandet som girigt tycks slicka sig om näbben, när de försöker skilja hannarna från de nykläckta ungarna.

Så, längtar du efter rikliga doser av romantik och spänning i ett vinterlandskap som inte går av för hackor – byt ut Kalle Anka mot Pingvinresan i julhelgen. Den är alldeles, alldeles underbar!

I djurkalendern väljer 24 personer från film- och djurfälten sitt favoritdjur ur filmhistorien.

Stig Björkman är filmkritiker och filmare.