Den romantiska filmen är död. Jag har anat det länge, och skrivit om det tidigare, men det slutgiltiga beviset för att samtida filmåskådare inte förstår sig på romantiska filmer kom igår på Locarnos filmfestival.
Det var världspremiär för Emmanuel Mourets melodram Une autre vie. Den handlade helt oironiskt, och med klassiskt stråksmetiga, menande tystnader, om den största kärlekens kraft och konsekvenser. En konsertpianist förälskar sig i sin elektriker som redan är ihop med en skoförsäljare. Mot slutet av filmen, i en lugn stund efter en dramatisk vändning där de älskande till slut fått varandra tonade bilden till svart. Många trodde nog den var slut, men så kom en textskylt: Tre månader senare.
Publiken började hånskratta. Det tog fart i mitten av salongen, och efter femton sekunder skrattade nästan alla i den fullsatta salongen med 2 000 platser. Jag satt på raden framför filmteamet, men vågade inte vända mig om. En gråhårig kvinna ett par rader fram vände sig dock och grimaserade argt mot skrattarna. Men fiaskot var redan ett faktum.
Saken är att det knappt görs några romantiska filmer idag som inte är självmedvetna, ironiska och ivrigt blinkar till hur kärleken är ett narrativ, en social konstruktion och ett ouppnåeligt ideal. Och när det väl görs en sådan film så skrattar publiken ut den.
Ett antiromantiskt tecken i nätdejtingens nyrationella tidevarv.
