Det var speciellt att se Såsom i en spegel, Bergmans första Fåröfilm, i hans privata biograf på Dämba på sydöstra ön. På väggen hängde en väv som konstväverskan Anita Grede gjort till världspremiären av Trollflöjten, som ägde rum i den nyinvigda minibion (15 platser). Dagen innan hade jag närgranskat stenmurar och kustlinje från stranden där filmen spelades in, under en så kallad Bergmansafari, som är en av Bergmanveckans återkommande höjdpunkter. Och under hela veckan blir man liksom marinerad i mästarens geni, vilket förvisso stänger vissa dörrar till filmernas faktiska innehåll, men öppnar andra. Filmen var lika bra som jag mindes den: poetisk, gripande och intelligent.
Det var första gången för mig på Bergmanveckan och jag blev helt förälskad, nästan på samma sätt som Bergman själv när han övertalades av sin producent att ta företagsplanet till Fårö innan de slutligen bestämde sig för att förlägga inspelningen av Såsom i en spegel till Orkneyöarna utanför Skottlands otillgängliga (och därmed kostsamma) kust.
På Bergmanveckan lever man något slags uppknäppt cineastliv, där man lyssnar på Karl Ove Knausgård, Maria Sveland och P O Enquist, småpratar med infärjade stockholmare och smiter ner till Sudersandstranden och badar i fullmånens ljus. Det är småborgerligt, avslappnat och mycket trevligt. Programmet kvalitativt, ön magnifik. Nästa år hoppas jag verkligen att jag kan stanna hela veckan.
I år kunde jag inte det, men Bergmans ande avdunstade inte för det. Jag reste till Spoleto, Umbrien för att medverka som expert på nordisk film under Europeiska filmakademins årliga styrelsemöte. Mötet syftade framför allt till att sammanställa nomineringarna till European Film Awards, ett filmpris som delas ut sent i höst, och utöver styrelsemedlemmarna (den mest kända var väl serbiske auteuren Goran Paskaljevic) hade ett gäng experter från olika regioner kallats in för att medverka till urvalet. Det var ett uppfordrande uppdrag, och en rolig urvalsprocess, med animerade diskussioner där Ingmar Bergmans vilja ofta åkallades.
Ingmar Bergman var nämligen Europeiska filmakademins första ordförande, när den grundades 1988. Då gjordes filmurvalet av en jury som Bergman satte samman efter eget huvud (bland annat Theo Angelopoulos och Jeanne Moreau medverkade), men nu är det alltså ett omröstningsförfarande bland akademins medlemmar, kompletterat med denna styrelse- och expertrunda som jag medverkade i nu. De styrelsemedlemmar som varit med sedan starten talade nostalgiskt om hur Bergman ibland tog sitt privatflyg för att medverka i akademins sammankomster, och nu användes hans oomstridda kvalitetskänsla flitigt som slagträ i diskussionerna. ”Tänk om Bergman hade hört dig nu!”, ”Om vi inte nominerar den här filmen är det ett hån mot Bergmans intentioner!”. Tyvärr vågade jag som nykomling inte spela Bergmankortet själv. Tråkigt nog, eftersom jag som svensk, och därtill nyanländ från hans eget hem, hade kunnat höja sentimentalitetshalten i utsagorna ytterligare.
Nomineringarna kommer annonseras i höst, och priset kommer delas ut ännu senare i höst.
Såhär fundersam var jag när jag satt kvar i Bergmans bio efter Såsom i en spegel förresten:
