Filmfestivalen invigdes ikväll, med Baz Luhrmanns 3D-blaffa Den store Gatsby. Parallellt med att Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan gick längs röda mattan pressvisades också den första tävlingsfilmen. Som var något helt annat. I den första scenen i mexikanske Amat Escalantes Heli hängs en ung man från en vägbro – vilket är långt ifrån det värsta som sker i filmen. En kokainstöld vedergälls; pennalistiskt, känslolöst våld varieras i outhärdliga scener som aldrig tar slut. Poliserna är deprimerande ointresserade, strukturerna obarmhärtiga. Årets feelbad-film torde redan vara korad.
Jag är kluven till våldet i filmen. Det ÄR spekulativt. Men insprängt mellan dessa scener pågår processer inom den lilla familjen i berättelsens centrum, som handlar om våldet, men också om något annat. Jag mår dåligt av tortyrscenerna, men också av familjerelationerna. Heli är ett dramaturgiskt mästerverk, men jag vet inte om jag skulle rekommendera den. På så vis påminner den lite om en annan mexikansk film, After Lucía, som vann Un certain regard förra året – även den balanserade på gränsen mellan spekulativ och subversiv. Och det påminner för all del även om Mexikos främste enfant terrible, Carlos Reygadas, som också är en av producenterna bakom Heli.
Det pågår något i Mexiko, och i mexikansk film. Det gör ont och kanske, kanske behöver det skildras med våld?
