Med undantag för ett par tyska auteurer har 3d-film har hittills nästan uteslutande varit reserverade för högbudgeterade spektakelfilmer utan egentlig estetisk reflektion över var denna nygamla uppfinning egentligen innebär för filmmediet. Vi är många som längtat efter något lite mer tungtuggat i 3d, och alla medieteoretiskt intresserade 3d-fantaster får onekligen sitt lystmäte stillat i och med 3x3D, där tre gubbar rynkar pannan i tre dimensioner.
Det är Peter Greenaway, Jean-Luc Godard och Edgar Pera som gjort tre korta filmer, som alla fungerar som reflektioner över 3d-filmen, och alla tar den portugisiska staden Guimarães som utgångspunkt (filmen finansierades med pengar från kulturhuvudstadsåret där).
Både Greenaway och Godard känner man väl igen. I Just in time fortsätter Greenaway med den lager på lager-estetik han arbetat med i sina senaste filmer, men att textskyltar och interfolierade bilder nu hamnar i ett 3d-landskap förstärker effekten mindre än väntat. Dessutom är hans del rejät träig.
Godards film The three disasters hämtar sin form från Histoire(s) du cinéma, hans stora filmhistoriska essä-serie. Textarbetet och det bearbetade arkivmaterialet är snarlikt, lika så de typiska godardska reflektionerna (”Djupet! Djupet! Sa kaptenen på TItanic.”), som fansen kallar för träffsäkra och poetiska och kritikerna för pseudointellektuella putslustigheter.
Det starkaste ögonblicket i The three disasters var när Godard konstaterade att människorna i Hiroshima först var i 3d, men sedan i 2d efter att de förvandlas till asksiluetter mot väggarna. Finast var enklare, amatöristiska sekvenserna där Godard filmar en hund och en 3d-kamera (med en 3d-kamera) utan åthävor.
Edgar Peras del, Cinesapiens, är den mest uppsluppna och likaså den sämsta, en fartig film där han utan att bottna teoretiskt filosoferar över människan som filmvarelse.
