Igår satt jag och funderade på hur många filmproducerande länder det finns, och kollade runt i olika databaser. Att räkna länder blir genast komplicerat i ett historiskt perspektiv, eftersom nationer krymper, växer, imploderar och byter namn, varför vissa filmindustrier räknas flera gånger. På Imdb:s nationsförteckning finns till exempel samtidigt ”Yugoslavia”, ”Serbia” och ”Serbia and Montenegro” upptagna. Djupt försjunken i mitt Balkanhistoriska utredningsarbete noterade jag att Osmanska riket däremot inte fanns med. Visserligen förlorade Osmanska riket både Serbien och Montenegro 1878, några år innan de första filmerna spelades in, men det är ändå anmärkningsvärt att världens viktigaste filmdatabas inte listar Osmanska riket som ett produktionsland.
För givetvis har Osmanska riket en filmhistoria, fram tills upplösningen 1923. Den nederländska alternativa tv-kanalen Mokum har ambitionen att bygga ett osmanskt digitalt filmarkiv, och på deras sajt berättar Mohamed el-Fers bland annat att den första publika filmvisningen i Istanbul hölls 1897. Det verkar dock ha dröjt ett tag innan filmproduktionen i Osmanska riket kom igång ordentligt. Militärfilmaren Fuat Uzkınays dokumentär The destruction of russian monument at Ayestefanos från 1914 anges ofta som den första turkiska filmen. Och just ”turkisk” kallas den även på till exempel Imdb, trots att något Turkiet inte existerade vid tidpunkten.
Och det är väl just den turkiska nationalistiska viljan att förtränga sitt osmanska förflutna som gör att man beskriver Uzkınays film som turkisk. Enligt Mohamed el-Fers har den turkiska landsfadern Atatürks motvilja mot allt osmanskt varit förödande i ett filmarvsperspektiv: ”Unikt material relaterat till sultaner och de sista kaliferna fick lite eller ingen uppmärksamhet av arkiven. De koncentrerade sig på Mustafa Kemal Atatürks heroiska kamp för att grunda en av de bästa republikerna som någonsin grundats i världshistorien”, skriver han.
Men om den turkiska nationen länge var antiosmansk, har det vänt på sistone. Det skvallrar inte minst filmen om. Under det senaste året har Conquest 1453, en storfilm om hur den 21-årige sultanen Mehmet II intog Konstantinopel för fem och ett halvt sekel sedan, blivit den mest inkomstbringande filmen i Turkiets historia. Samtidigt har såpan The magnificent century, om det Osmanska rikets höjdpunkt, blivit Turkiets mest populära tv-serie, och Colin Farell spelar turkisk sjöman i kommande storsatsningen Famine, om hur osmanerna hjälpte irländarna under potatissvälten vid mitten 1800-talet.
Många kopplar samman denna nya turkiska vurm för det Osmanska riket med Turkiets växande politiska och ekonomiska inflytande i regionen, och det allt mer hårdföra ledarskapet under den ”islamistiske demokraten”, premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. När Europa krisar blickar Turkiet bakåt och österut. Klassiskt utformad osmansk konst har blivit populär hos den växande religiösa medelklassen, rapporterar New York Times.
Den grafiske designern Murat Paltas arbeten kan sägas vara en del av denna trend. Han gör traditionellt osmanska tolkningar av västerländska filmer som The shining, Alien och A clockwork orange. Det är fina och underhållande bilder, och fler finns här. Kanske kan man tolka dem som en revansch på alla de orientalistiska fantasier om de muslimska länderna som präglat den västerländska filmhistorien allt sedan franske Ferdinand Zecca gjorde Ali Baba och de fyrtio rövarna 1902.
Men det kommer nog dröja innan den osmanska estetiken blir helt allenarådande. För även om kostymerna är typiskt osmanska, är Conquest 1453 trots allt gjord i klassisk amerikansk Gladiator-stil.
