Den som har en någorlunda kritisk inställning till obalanserade maktapparater har ofta anledning att bli upprörd. Vi kan dagligen läsa om allt från konstnärer som blir orättvist behandlade av auktoriteter, till demonstranter som blir utsatta för övervåld – och Youtube kryllar av rörliga bildbevis på maktmissbruk av alla slag. Att den ryska dokumentären Tomorrow av Andrei Gryazev berikar detta bildflöde beror dock mindre på att den kritiserar statsmakten. Snarare väcker detta närgångna och ofta komiska porträtt av konstnärskollektivet Voina obekväma frågor om själva kampen.

Det är inte direkt någon romantisk bild som målas upp av revolutionärerna. Det vilar något närmast parodiskt över den självutnämnde gruppledaren Oleg Vorotnikovs patriarkala närvaro då han spontant citerar Majakovskij, hoppar på bilar eller skriker ”din dumma hora” till flickvännen och Voina-medgrundaren Natalia Sokol när hennes idéer inte passar honom.

Men den etiska fråga som jag som åskådare främst kämpar med handlar om hur Oleg och Natalia involverar deras son i kampen. Vare sig de är ute och stjäl mat, välter polisbilar eller deltar i demonstrationer släpas pojken – inte äldre att han kan säga ”mamma” och ”tutte” – med. Och han fyller tveklöst en viktig funktion för aktionerna: det är hela tiden hans rättigheter som de åberopar när butikspersonal och poliser handgripligen ger sig på dem. Det är därmed knappast en slump att även deras genombrottsaktion sätter pojken i centrum: det är hans boll som har hamnat under en polisbil och det är för hans skull som den måste vältas.

Här finns emellanåt visserligen en underhållande lek med familjerollerna. I en tagning ser vi Oleg välta en bil, i nästa tagning uppmuntrar han sonen att välta en stol – en komisk om än provokativ bild av en förälder som för kampen vidare. Men i en annan scen får vi se pojken febrilt upptagen med att på eget bevåg kasta flaskor i en fontän, så full av glädje över denna omedvetna handling av vandalism att perspektivet plötsligt inverteras. Är det kanske snarare så att det är Voina som lär sig av pojken? Att det är mindre de vuxnas kamp som förs vidare till barnet, än barnets inneboende anarkism som inspirerar föräldrarna?

Skillnaden är givetvis att konstnärerna är fullt medvetna om konsekvensen av deras handlingar. Så småningom måste vi därför ställa oss frågan: var går gränsen mellan att föra kampen vidare till våra barn och att ställa dem i främsta ledet? I en av dokumentärens slutscener får vi se hur kravallpoliser griper både Oleg och Natalia medan det gråtande barnet omhändertas. Vi får senare höra att både far och son hamnat på sjukhus – den senare förmodligen med hjärnskakning. Som åskådare bryr jag mig vid det laget mindre om den stora maktapparaten än den lilla: den som inte inbegriper fler än tre människor, men där den ena är fullkomligt utlämnad åt de andra två.