Vad är det läskigaste som finns? Om man får tro dagens skräckfilmmakare är svaret – skräckfilm. I två av årets största skräckfenomen, Sinister som har biopremiär i helgen och antologifilmen V/H/S, skräms huvudpersonerna från vettet med hjälp av just rysliga rörliga bilder. Vi i publiken får ta del av deras tilltagande olust över upphittade snuffrullar. Finns filmaren fortfarande där ute?

Filmerna kan ses som en variant av den alltmer utbredda found footage-genren (se exempelvis polisfilmen End of watch som också går upp på bio i helgen), med Cannibal holocaust, Blair witch project och Paranormal activity som välbekanta skräckexempel. Men i Sinister och V/H/S inordnas filmfynden i själva handlingen.

I Sinister spelar Ethan Hawke true crime-författaren Ellison Oswalt som sensationslystet flyttar in med familjen i ett hus som också är en mordplats och hittar en låda super 8-filmer på vinden. På rulle efter rulle ser han fascinerat och förfärat hur barnfamiljer bringas om livet och spårar sedan de filmade händelserna till verkliga mordfall. I V/H/S får ett grabbgäng i uppdrag att bryta sig in i ett hus på jakt efter ett visst videoband. På plats hittar de en död man i tv-fåtöljen framför myrornas krig och tvingas plöja igenom omärkta svarta kassetter, som visar sig innehålla verkligt videovåld.

I en bemärkelse förvandlar perspektivförskjutningen i Sinister och V/H/S skräcken till en tredjehandsupplevelse. Vi sitter inte bara på rätt sida duken och känner offrens utsatthet på tryggt avstånd, utan identifierar oss med huvudpersoner som i sin tur själva är åskådare som bevittnar offrens dödsögonblick efter faktum.

Men snarare än att flytta oss bort från farornas centrum, vänder filmerna blicken mot åskådaren. På 80-talet skälldes slasherfilmer för konservativ sensmoral, eftersom det var lättsinniga och lättfotade ungdomar som tenderade att falla offer för bödeln. Nu är det vi blodtörstiga voyeurer som får se upp.

Filmer som Sinister och V/H/S leker med vår ofrivilliga förmåga att bli rädda av rörliga bilder. Skräcken uppstår ur instinkten att det som finns på film faktiskt har hänt – oavsett om händelserna framför kameran är iscensatta eller ej kommer vi inte undan filmens verklighetseffekt.

Skillnaden mellan film och verklighet är när allt kommer omkring bara en fråga om perspektiv. Sänk kameran eller stäng av filmen och det kan vara du som står öga mot öga med monstret.

Metafilmisk spänning är en nygammal trend, minns bara 60-talsexempel som Peeping tom eller Blow-up. År 2012 sammanfaller den med digitaliseringen och Sinister och V/H/S berättar samtidigt mediehistoria om varsitt mer eller mindre utdött format.

Det plågsamma paradigmskiftet blir kanske mest fysiskt påtagligt i Sinister, där författaren googlar redigeringstips för super 8, limmar ihop en filmremsa som fattat eld, filmar av duken med sin digitalkamera för att kunna analysera bildflödet i sin dator.

De rörliga bildernas vittnesbörd har undergrävts av digitaliseringen, som en del menar förvandlar fotografi till animation. Trots att det har funnits trickfotografi och bildmanipulation långt innan datormaskinernas definitiva intrång på filmfältet, osäkras ändå filmens förhållande till verkligheten när filmremsan försvinner ur kameran.

Sinister är en hyllning till filmen som fruktansvärt objekt. Om du råkar hitta en gammal filmrulle – var försiktig. Glöm inte att det förflutna fortfarande dväljs i bilderna. Eller som en professor i ockultism varnar vår alltmer bildbesatta huvudperson: glöm inte att filmen kan vara en ingångsport till en annan dimension.