Jag har aldrig riktigt begripit mig på förfäran över de senaste årens 1950-talsretrotrend. Som att alla kvinnor automatiskt kommer att bli hemmafruar igen för att bloggare gillar att fotografera cupcakes. Men efter att ha sett Damsels in distress funderar jag på om det kanske ändå inte ligger något mer bakom den nostalgiska drömmen.

På ytan finns stora likheter mellan Whit Stillmans återkomst till biografdukarna och tidigare stiliserade amerikanska college- och high school-filmer. Både Cher Horowitz i Clueless från 1995 och Elle Woods i Legally blonde från 2001 delar den artificiella, teatrala framtoning som utmärker filmens huvudkaraktär Violet Wister spelad av Greta Gerwig. Damsels in distress roar också med samma typ av skruvade charm som återfinns i de två ovan nämnda filmerna. Men det är svårt att bortse från att det är ett helt annat budskap än de verkens entusiastiska girl power som förmedlas i Stillmans senaste film.

Campusaktivisten Violet har stora svårigheter att handskas med omgivningens brister och vänder sig helst till sin enklare inre värld av musikaler, steppdans och goda kristna värderingar för att må bra. Hon är i sin stenhårda traditionalism avvikande, och, tycks Stillman mena, därmed radikal i sitt sammanhang. Porträttet av Violet utmynnar i ett slags reaktionärt tänkande förklätt till radikalism som har blivit populärt även i den svenska offentligheten på senare år. Visst, ur ett snävt akademiskt och intellektuellt perspektiv kan det kanske se ut som att den sekulariserade och från traditionella moraliska värderingar befriade sfären är den dominerande i dag. Och att ett traditionellt tänkande som Violets på så sätt kan bli något utmanande.

Fast tvärtemot Stillmans intention känns Violets sätt att hantera livet bara alltför välbekant, påminner till exempel om den tveksamma positivt tänkande-rörelsen som Barbara Ehrenreich kritiserar i sin omtalade bok Gilla läget. Och kanske finns det i USA en sådan “decline of decadence” som det skämtas om i filmen (varför vara dekadent när de dekadenta är så tråkiga och vulgära nuförtiden?), men också en stark och växande kristen höger, vars
fanatism gör både Violets traditionella värderingar och Whit Stillmans film svårare att ta med en godmodig klackspark och ett äppelkindat Doris Day-leende. Det är fortfarande inte världens Violets som är de avvikande och förföljda.