Josefine Adolfsson om bio utöver det vanliga.

Nobody puts Baby in a corner! Utflykt till Catskill mountatins! Moriska paviljongen i Folkets park i Malmö är genom konceptet Movie mash up förvandlat till ett romantiskt, nostalgiskt näste där man bjuds in att dansa, sjunga och interagera med Dirty dancing tillsammans med en upprymd publik och guidande experter. Det utlovas en ljuvlig kollaboration av dans, film och musik där man kan vara med i allt som händer på duken och scenen. First dance? First love? The time of your life? Nja, i alla fall inte för mig. Dirty dancing hade premiär samma år som jag började på högstadiet och jag tänker att de enda som har vett att vara nostalgiska över slutet av 80-talet förmodligen är 90-talister eller överlevande, brainwashade kokainvrak.

Själv tillhör jag ett annat avstängt släkte som konsumerar film i studiesyfte. Jag sitter med penna och papper. Har en mapp på min dator som heter ”Att se” och en sambo som heter Mollgan som ständigt skäller på mig när hen blir utslängd från obskyra fildelningssajter på grund av någon titel som jag laddat ner och som ingen annan vill ha. Är så pass nere i skiten att jag alltid ser till att ha ett pass till festivalers videotek. Vaddå film är bäst på bio? I pressens små runkbåsliknande rum kan man ju konsumera DVDs på löpande band, äta och dricka samtidigt och slippa pussla med scheman.

Ändå blir jag alldeles varm inuti när jag tänker på att gå och interagera med Dirty dancing. Smygröka bakom en tung gardin eller krypa runt på golvet och bräka som ett lamm mot Patrick Swayze. Tilltaget att försöka utvidga en bioupplevelse med dans, lukt, syn, smak, känsel och sång så att det snarare tangerar konceptkonst än film är inte något nytt men det är så kärleksfullt, omsorgsfullt, lekfullt, rörande.

Men den allra största magin i min interaktiva filmhistoria är ändå sådana förlängningar som uppstått alldeles av sig själv. Som att höra spädbarn gråta och hosta och föräldrars tröstande ljud under Antichrist som barnvagnsbio i Köpenhamn. Eller att hamna mitt i en regnstorm på väg till Den svarta dahlian. Att försöka rädda hela situationen genom att klä av sig och desperat torka sig under den elektriska handtorken inne på biograftoaletten och att sedan sitta hela filmen igenom med ett par dyblöta trosor i jackfickan. Milk på den fantastiska biografen Castro i San Fransisco eller Shame på Freiluftkino Friedrichshain mot en fond av skogsbeklädda rasmassor från andra världskriget som länge varit ett frekvent cruisingställe . I närvaron. I frånvaron. I det som bara är och som egentligen är för dumt eller för enkelt för att tänka ut och saluföra.