För första gången på flera år har SVT haft ett filmprogram i etern. Efter Filmkrönikans utdragna dödskamp (Navid Modiris och Andrea Reuters sista inkarnation av programmet bidrog faktiskt till att provocera fram FLM en gång i tiden) har public service-televisionen inte riktigt vågat sig på film igen.
Det är bara ett exempel på att de stora mediernas filmbevakning varit under kritisk omgörning de senaste åren. Redan innan Svenska dagbladet aviserade att de skulle avveckla kulturbilagen, hade de beslutat att inte anställa någon ny filmredaktör efter att Jeanette Gentele gått i pension. Nyligen accepterade också Göteborgs-postens filmredaktör Emma Engström ett avgångsvederlag som en konsekvens av nedskärningar på tidningen.
Hur oroliga ska vi vara över den breda filmjournalistikens framtid i Sverige?
Det finns i alla fall de som gör en annan bedömning. Dagens nyheters kulturchef Björn Wiman har deklarerat att DN satsar på film, med hänvisning till att det är vad deras läsare vill ha. Och tidigare i år lanserades också Filmfredag som ett komplement till Boklördag på den stora morgontidningen.
Koden som skulle knäckas för att SVT äntligen skulle göra en filmsatsning var väl egentligen inte Da Vinci-komplicerad. Det räckte helt enkelt med Ingmar Bergman. Och i Bergmans video har diverse namnkunniga filmpersonligheter i sex sevärda avsnitt pratat om sitt arbete, bedyrat sin vördnad för den fallne mästaren, rotat runt i hans videosamling på Fårö och skamlöst turistfotat sig själva i hans träkåk (I’m looking at you, Michael Haneke).
I ett slags självreflexiv kommentar låter programredaktörerna det sista avsnittet avrundas med John Landis funderingar om vår mytologisering av döda konstnärer. Är det en bra eller dålig sak?
Nu hoppas jag att SVT drar smarta slutsatser av framgångarna för Bergmans video och mer regelbundet bereder utrymme för filmen framöver.
Dock skulle jag inte ha något emot uppföljaren Bergmans 35 mm. VHS i all ära – filmkonnässören i programtiteln såg trots allt framför allt film på duk. Inte undra på med tanke på vilken schysst deal på filmtransporter Bergman uppenbarligen hade med SFI:s filmarkiv. När jag studerade filmvetenskap för snart tio år sedan hände det minst en gång att filmvisningen fick ställas in eftersom kopian fastnat på Fårö.
