Det är mycket Kanada nu. Dagen efter att Jacob kom hem från Montreal gjorde jag motsatt resa och åkte till Toronto. Det blev spännande direkt efter landning när jag och Marit hamnade 15 placeringar framför Kirsten Dunst i den vindlande kön till passkontrollen, och vi följaktligen passerade varandra om och om igen. Jag kunde inte låta bli att snegla (tycker hon var fantastisk i Melancholia) till den grad att On the road-aktuelle pojkvännen Garett Hedlund kände sig tvungen att ge mig ett surt ögonkast. Ett misslyckat kontaktförsök, således.
Har trotsat jetlagen och sett två filmer också redan. Dels den välkostymerade Tolstoyfilmatiseringen Anna Karenina, där en passionsdriven Kiera Knightley gör titelrollen mot Aaron Taylor-Johnsons Vronskys stilige officer. Alicia Vikander har en ganska stor biroll, och gör en nyckelinsats i filmens kanske bästa scen, en imponerande uppvisning i brinnande åtrå och glödande svartsjuka på ett aristokratiskt dansgolv som ställer höga krav på självbehärskning och kylig konvenans. Regissören Joe Wright har valt att delvis iscensätta spektaklet på en teaterscen, och samtidigt till maximalismens gräns nyttja filmmediets hela arsenal i sinnliga scenlösningar som ofta förankras i huvudpersonens psykologi på ett sätt som i sina bästa stunder för tankarna till Black swan. Det är en uppslagsrik och flärdfull filmatisering som prioriterar inlevelsefull gestaltning av känslotillstånd snarare än människornas bottnar och bevekelsegrunder. Jag tyckte om den.
Efter denna storfilm med sikte på award season såg jag en film i andra delen av flärdspektrat: den belgiska regissören Marc-Henri Wajnbergs Kinshasa kids, som är en inkännande skildring av gatubarn i den kongolesiska huvudstaden. Med en dokumentärflörtande berättarstil (ibland kollar rollfigurerna in i kameran och frågar: ”varför står det en vit man och filmar oss?”) fångar filmen skickligt en tuff atmosfär. Även om filmen tappade fart efter en rasande start där präster försöker driva ut djävulen ur besatta barn (tusentals kongolesiska barn lever fördrivna från sina föräldrar eftersom de anses härbärgera djävulen inom sig), är det fin film med rörande porträtt av barnen, som spelar roller som ligger nära dem själva.
