En ensamstående kvinna som försöker ta hand om en strulig son eller dotter i nedre tonåren är den samtida socialrealismens ständigt återkommande duo. Vi har sett det hos Andrea Arnold, bröderna Dardenne och här hemma hos Babak Najafi. Att konstellationen är så i socialt medvetna filmer har antagligen sitt ursprung i den faktiska situationen att ensamstående mödrar är en av de grupper som drabbas allra hårdast av ökade klyftor och nedskärningar i välfärden. I Rädda barnens rapport om barnfattigdomen som kom i våras konstaterades att den hårdast utsatta gruppen är ensamstående föräldrar, vilket vanligen är liktydigt med ensamma mammor.
Men den bosniska regissören Aida Begic kom att tänka på en duo med ännu tuffare förutsättningar: en ensamstående kvinna som försöker ta hand om ett struligt syskon i nedre tonåren. I Djeca, som visas i Cannes-sektionen Un certain regard, följer vi restaurangarbetaren Rahima som steker kotletter till sin lillebror Nedim, en konstant tv-spelande diabetiker, i en liten lägenhet i Sarajevo. De sociala myndigheterna är inte imponerade, och överväger att skicka tillbaka Nedim till barnhemmet för föräldralösa barn.
Genretroget drivs handlingen framåt av att den fattiga familjen försöker få tag på ett dyrt objekt. 1948 var det en stulen cykel som jagades, 2012 är det en Iphone. När Nedim försvarade sig mot skolgårdens vidriga mobbare med slemmig politikerfarsa spräcktes skärmen på plågoandens smartphone, och om inte Rahima omedelbart fixar en ny Iphone till rikemansungen kommer händelsen rapporteras till soc, och ytterligare försämra hennes utsikter till fortsatt vårdnad om sin bror.
Djeca är inte särskilt originell, men det är en intensiv och välavvägd skildring av människor i utkanten av ett samhälle som ännu präglas djupt av minnena från kriget på nittiotalet. Min enda egentliga invändning gällde slutbilden, vars plötsliga tonskifte inte kändes förankrat i de tidigare scenerna.
