En av mina favoritfilmer är Hiroshima – min älskade från 1959, den Marguerite Duras-skrivna poetiska kärlekshistorien i atombombens och nazismens skugga. På årets Cannes-festival har både regissören Alain Resnais och skådespelaren Emmanuelle Riva nya filmer i tävlingssektionen. Den ena av dem lyckas bättre än den andra.
I den inledande montagesekvensen i Hiroshima – min älskade – en av filmhistoriens bästa inledningar om ni frågar mig – repeteras ständigt frasen ”vous n’avez rien vu à Hiroshima”. ”Ni har inte sett något i Hiroshima”. Det är Eji Okadas japanska arkitekt som under ett kärleksmöte säger till Emmanuelle Rivas franska journalist att det spelar inte någon roll hur många fotografier hon har sett, hur många museer hon har besökt. Hon kan ändå inte förstå något av vad som hänt i Hiroshima.
Alain Resnais nya film heter Vous n’avez encore rien vu (”Ni har fortfarande inte sett något”), men titelreferensen till trots är parallellerna mellan Hiroshima, min älskade och den här stjärnspäckade filmen inte uppebara, utöver en allmänt skeptisk inställning till kunskapsinhämtning via visuella medier.
Vous n’avez encore rien vu handlar om en död teaterregissör som i sitt testamente ber ett antal av de skådespelare han har samarbetat med genom åren i Jean Anouilhs pjäs Eurydice att omedelbart samlas i hans pampiga kåk för att bevittna när hans butler reser hans gravsten. Själva begravningen har redan ägt rum. Men när den franska skådespelareliten – Matihieu Almaric, Michel Piccoli, Anne Duperey med flera spelar sig själva – väl kommit fram ber han dem, genom en förinspelad videokassett, att titta på en video där en ungdomstrupp spelar Eurydice. Det dröjer inte länge innan skådespelarna i publiken själv börjar fylla i replikerna de skrivit in i minnet under långa repetitioner.
Efter ett tag löses hela situationen upp, och filmen utvecklas till en hel Eurydice-föreställning på vitt skilda platser och med magiska inslag som tyvärr känns rätt löjliga.
Om Alain Resnais 53 år efter Hiroshima har tappat stinget, så kan inte detsamma sägas om Emmanuelle Riva. Hennes rolltolkning av en långsamt döende, halv förlamad åldring i Michael Hanekes Amour är det bästa skådespelet som jag sett på länge, och det vore märkligt om hon inte tog hem ett skådespelarpris. Skrev lite om Amour i Expressen idag. Den var toppen såklart.
