Klockan tickar. Deadline närmar sig. Den mentala ångestsvetten samlar sig i mörka pölar.
Det gäller inte deklarationen. Skattemyndigheterna är goda nog att bevilja uppskov när det kniper.
I stället gäller det en vänlig inbjudan att delta i brittiska filmtidskriften Sight & Sounds världsomspännande enkät om historiens tio bästa filmer.
Tio filmer, inte elva eller tolv – eller hundra.
Tio stycken ur snart 120 år av rörliga bilder.
Gör tankeexperimentet själva, så får ni se hur lätt det är att välja, framför allt att välja bort.
Enkäten genomförs bara vart tionde år och Sight & Sound har varit vänliga nog att lämna frågan öppen om vilka kriterier man kan tillämpa. Kan exempelvis vara filmer som påverkat det egna sättet att se på filmens möjligheter. Kan alltså vara omvälvande filmupplevelser i största allmänhet.
Som om det skulle hjälpa.
Befinner mig just nu på filmfestivalen Crossing Europe i österrikiska Linz som medlem i en jury som bedömt ett antal dokumentärfilmer. Inga problem. Fyra mycket bra. Håll utkik efter dem.
Thomas Heinzes stillsamt satiriska och komiska Die Lage om påvens första officiella besök i hemlandet Tyskland och Erfurt förra året, eller snarare om de noggrant klockade förberedelserna och repetitionerna tills han själv helt kort åker förbi vinkande från sin vita popemobil.
Från hedersvakt till blomsterbarn, från rulla ut och rulla in röd matta till kardinalstransporter, från motorcykelformationer till läktarbyggen, allt i okommenterat stiligaste svartvitt.
Manuela Frésils oerhört starka Entrée du personnel (trailer) om slakteriarbetare i en nordfransk köttindustri: om det oavbrutet uppdrivna tempot, om redan i 20-årsåldern utslitna kroppar förvandlade till maskiner i ständigt upprepade handgrepp, om mardrömmarna som jagar arbetarna långt in i pensionen.
Carmen Losmanns futuristiska skräckkomedi Work hard – play hard om den blomstrande konsult/managment/coaching/teambuilding–industrin där människor jagas i omstruktureringens tecken, oavbrutet mäts och värderas av snömosiga frågeformulär och arkitektoniska nyordningar maskerade till ”kreativa mötespunkter”.
Fernand Melgars Vol spécial (trailer), till sist, som med stor ömhet och närvaro dokumenterar människorna och deras villkor i ett boende – ett fängelse snarare – för utvisningshotade asylsökande just vid flygplatsen i Genève. Somliga av dem kan förbli där upp till två år, somliga har familj och arbete i Schweiz sen 10, 20 år. Både övervakare och övervakade är fast i en obönhörlig struktur, lika omänsklig som filmen är mänsklig. Den får vårt pris i kväll.
Och så var det listan.
Medan jag vandrar runt i Linz, med så många minnen av Hitlers en gång storslagna planer för den stad där han en gång gick i skolan och som var tänkt att bli tredje rikets både kulturella och industriella höjdpunkt tänker jag att Claude Lanzmanns Shoah måste med på listan.
Så blev den tretton filmer lång igen, enligt principen stryk en, lägg till två.
Hjälp!
