De senaste tre kvällarna har jag skrivit mer om teater än film, men till mitt försvar måste jag påpeka att alla tre föreställningarna har filmkoppling.
Begravelsen på Folkteatern i Göteborg (min recension här) är en uppföljare till Festen som Thomas Vinterberg skrev direkt för scen. Tyvärr dras den med samma problem som otaliga filmuppföljare: istället för att fördjupa och utveckla så försöker man kopiera framgångsreceptet, fast drar på med en ännu högre hemskhetsväxel. Dessutom användes vid ett tillfälle en jättekonstig och malplacerad videoproduktion: när en man misshandlade en annan man till döds så projicerades nåt slags blodkaskadbilder i ultrarapid bakom själva slagsmålet. Samtidigt som näven träffade käken fick man alltså se hur blodet sprutade, i stiliserad fontänform just bakom. Dum och ful lösning på våldsproblematiken tycker jag.
Den Colin Nutley-regisserade Kort möte på Stadsteatern i Stockholm var förvisso ingen film från början, Noel Coward skrev den som en enaktare under titeln Still life, men den har framför allt blivit känd under titeln Kort möte genom David Leans fantastiska filmversion. Se den istället, för uppsättningen med Helena Bergström och Jakob Eklund iställlet för Celia Johnson och Trevor Howard var helt hopplös.
Igår såg jag slutligen Stefan Larssons Fanny och Alexander på Dramaten. Min text blev en reflektion om scenografins kopplingar till förfilmiska bildteknologier. Jag var generellt road och tyckte att pjäsen var bra.
Fnissigt förresten i salongen när Carl bråkade med sin bedragna tyska fru och gnällde på att hon inte lärt sig svenska efter alla år i landet. Scenen i sig var en av föreställningens svagaste, men blev ändå roligast av allt. För i publiken satt kung Carl och hans tyska fru Silvia.
