Den moderna tiden får mig att må illa.
Den moderna kärleken får mig att må illa.
Den moderna kvinnan får mig att må illa.
Det är som om ni vore killar.
Så charmigt uttrycker sig den misslyckade konststudenten Nikolai i Night #1 efter att ha ropat tillbaka sitt engångsligg Clara som försökt smita hem på morgonen utan att säga hej då. Lite senare hånar han henne för att hon har gjort abort och håller fast henne när hon sårad försöker springa därifrån. Sedan finner de varandra genom att i tur och ordning monologisera om sina usla liv. Han pratar om sin arbetslöshet. Hon reciterar sin favoritroman och påpekar att hon är feminist.
Nu låter det kanske som att Night #1 (★★☆☆☆) är en helt hopplös film, men under de trettio första minuterna var kanadensiska regissören Anne Émonds debutfilm väldigt lovande. En suggestivt skuttande nattklubbssekvens i ultrarapid följdes upp av en lång, välgjord sexscen (jo, erektionen var äkta bekräftade Émond under frågestunden efter visningen). Men så fort det älskande paret öppnade munnarna för annat än oralsex föll filmen dessvärre ganska platt.
Night #1 försöker skildra hur två människor plötsligt kommer nära varandra, men utgår från att det mest effektiva sättet att etablera en genuin relation är att i tur och ordning hålla föreläsningar om sina eländiga liv. Som om relationsskapande bara handlade om informationsförmedling. För mig kräver en kärleksfilm lite mer tvåstämmighet.
