Charm gränsar alltid till galenskap, och förutom ett mingel i Stockholms innerstad finns det inget som bevisar det bättre än Tom Cruise. Det handlar inte på något sätt om scientologi, moderkakor eller soffhopp, inte heller om uppenbara knäppisroller som i Magnolia, utan helt enkelt om att det är en väldigt kort sträcka mellan charmörens sexigt självsäkra leende och psykopatens okänsliga och obehagliga flin. Det är den psykoerotiska tvetydigheten som är styrkan i Cruises persona. Vill man ligga med honom eller ska man bli rädd för honom?
Första gången jag tänkte på det här var i Top gun, när han försöker ragga upp en tjej genom att a cappella-sjunga ”She’s lost that loving feeling” inför hela baren. Han är förtjusande, men samtidigt skrämmande. Samma känsla återkommer i till exempel Jerry Maguire, Eyes wide shut och The color of money – revanschen, men scenen som kanske ringar in Tom Cruise colgatepsykopati mer än någon annan finns i Cocktail, när han i slutet av filmen åker till sin älskade Jordans lägenhet för att försöka vinna tillbaka henne. Han tar sig förbi ilsken dörrvakt och aggressiv pappa för att kunna framföra sin kärleksförklaring. Han är romantikern som övervinner alla hinder för kärleken, men samtidigt närmar han sig ständigt gränsen till stalkern med besöksförbud som inte kan kontrollera sin besatthet. I hans ögon finns såväl förförelse som förstörelse, romantik som undergångslekar.
Här kommer några till bilder på Tom Cruise. Vad säger ni, härlig eller läskig?
