Det finns människor som sätter sig i skuld för att betala smugglare som ordnar plats i en container eller gummibåt med destination Europa, och sedan hamnar i juridiskt limbo innanför EU:s murar fast på alla andra sätt utanför verkligheten.
Hur ska deras livsöden berättas?
Skriver i Aftonbladet om europeiska flyktingfilmer som inte bara vill avslöja verkligheten, och skildra den i all dess deprimerande prakt. Om berättelser som likt Mannen från Le Havre (★★★★★) istället får publiken att se verkligheten i ett annat ljus. En, med Aki Kaurismäkis egna ord, halvrealistisk saga som inte försöka försköna, och göra en förljugen idyll av något som för många människor är ett alltför verkligt helvete, men ändå vägrar måla exakt allt i nattsvart. Borde inte det vara mer konstruktivt än att göra illusionslös realism som bara blir desillusionerande?
