fbpx

Simon och ekarna – sämst någonsin?

I dagens Expressen frågar jag mig om Simon och ekarna är den sämsta film som någonsin nominerats till en guldbagge för bästa film (förklarar varför jag inte gillade den här). Eftersom jag inte har sett alla filmer som kommit ifråga sedan man inledde nomineringsförfarandet är det omöjligt för mig att slå fast, men Lisa Ohlins platta uppväxtskildring är i alla fall en av toppkandidaterna till titeln.

Nedan en lista över samtliga nominerade (och fetade vinnare) sedan 1991. Innan dess valde man alltså bara ut den bästa filmen, utan att nominera tre olika först. Vilken tycker ni är allra sämst?

2011
Apflickorna
Play
Simon och ekarna

2010
I rymden finns inga känslor
Sebbe
Svinalängorna

2009
I taket lyser stjärnorna
Män som hatar kvinnor
Prinsessa

2008
De ofrivilliga
Låt den rätte komma in
Maria Larssons eviga ögonblick

2007
Darling
Du levande
Leo

2006
Farväl Falkenberg
Förortsungar
Storm

2005
Mun mot mun
Ninas resa
Zozo

2004
Fyra nyanser av brunt
Masjävlar
Så som i himmelen

2003
Elina – som jag inte trodde fanns
Om jag vänder mig om
Ondskan

2002
Alla älskar Alice
Grabben i graven brevid
Lilja 4-ever

2001
En sång för Martin
Leva livet
Så vit som en snö

2000
Jalla! Jalla!
Sånger från andra våningen
Vingar av glas

1999
Noll tolerans
Tiden är en dröm – del 1 Sverige 1859 – 1879
Tsatsiki, morsan och polisen

1998
Fucking Åmål
Liv till varje pris
Veranda för en tenor

1997
Adam & Eva
Spring för livet
Tic tac

1996
Hamsun
Juloratoriet
Jägarna

1995
En på miljonen
Lust och fägring stor
Pensionat Oskar

1994
En pizza i Jordbro
Kalle och änglarna
Pumans dotter

1993
Kådisbellan
Mannen på balkongen
Pariserhjulet

1992
Den goda viljan
Min store tjocke far
Änglagård

1991
Agnes Cecilia – en sällsam historia
Il capitano
Underjordens hemlighet

25 kommentarer

    1. Apflickorna och Play är ju båda utmärkta val. Men själv tror jag nog att jag föredrar Happy end, Stockholm östra, Odjuret, Between 2 fires, Jägarna 2 och Någon annanstans framför Simon och ekarna. Utan att jag alls tycker att någon av dem är någon fullträff heller. På vår egen topplista hade vi (dokumentären) The black power mixtape 1967-1975 på tredje plats: http://flm.nu/2011/12/bast-pa-bio-2011/

  1. Jag har bara att hålla med herr Tapper och herr Andersson: Så som i himmelen var på sin tid en hemsk film, jag var med om precis samma sak som Kalle Andersson på : folk applåderade och grät över den manipulativa filmen och ja, det var riktigt läskigt: låter sig folk luras så lätt, komer jag ihåg att jag tänkte…
    Simon och ekarna såg jag också, faktiskt, och jag rekommenderar den inte…en oerhört seg historia och den magiska trenden i film är så trååkig…

  2. Har inte heller sett Simon och ekarna än.

    Minns Pariserhjulet som en ganska misslyckad mix av svart humor, thriller och relationsdrama. Mannen på balkongen var ju den bästa av den generationens Beck-filmer, men känns ändå ganska malplacerad i sammanhanget.

    Storm var väl ingen höjdare heller.

    Annars håller jag nog Alla älskar Alice som lågvattenmärket i nomineringslistan…

    1. Tänkte inleda ett projekt att se alla av de här filmerna som jag inte sett, och började med Alla älskar Alice ikväll. Vilket insiktslöst och enerverande haveri.

  3. Farväl Falkenberg, håller med Björn till 100 %. Sen kan man ju fråga sig hur filmåret 1994 egentligen såg ut… Jag har inte ens hört talas om någon av de nominerade filmerna. Vidare Apflickorna och Zozo.. Även de felaktigt söndergullade av kritikerna. Har inte så mycket emot Så som i himmelen egentligen, mer än att jag tyckte den var för lång och för manipulativ, men det senare var intressant. För hur många svenska filmer lyckas framkalla tårar hos så många genom medvetna knapptryckningar på rent amerikanskt vis?!

    Sen måste jag bara kommentera att Helena Bergström är nominerad i kategorin Bästa kvinnliga biroll i filmen Någon annanstans i Sverige. Jag kunde ha tagit gift på att det var fel, tryckfel, informationsfel, vilket fel som helst. Men det är inget skämt och det är inte fel, det är sant. Omöjligt att förstå. Fullständigt obegripligt Jag tänkte när jag såg filmen; stackars skådespelare. Jag skrattade högt på helt fel ställen, det var överspel och underspel och inget spel alls och… så pretentiöst…

    Jag har aldrig sjungit med i kören som ständigt klagovisar på svensk film, men idag känns det som om den är väldigt illa ute. Det är riktigt dålig kvalité nu, med ytterst få undantag. Det är segt och det är undermåligt. Skärpning kräves.

    1. Haha, sant om 1994 – har inte heller sett någon av de nominerade filmerna (trots att jag haft Jordbroboxen preparerad i dvd-spelaren minst ett par gånger för helgmaraton).

      Och håller med om Så som i himmelen. Den har grejer som är så otroligt provocerande, både politiskt och berättarmässigt, samtidigt som det är omöjligt att förneka att den är gjort på ett otroligt skickligt sätt som slår an så starkt hos nästan alla. Det är unikt.

      När man tittar tillbaka såhär tycker jag det blir tydligt att det över lag är en långsamt stigande kvalitetskurva sen 1991, med 2008 som enskilt toppår – enda gången alla tre nominerade filmer är bra.

  4. Svår fråga. Har dessutom inte sätt Simon och ekarna. Men Så som i himmelen är dålig på så många olika sätt att jag nog håller den som sämre än exempelvis Förortsungar

    1. Håller med. Samtidigt har Så som i himmelen också vissa kvaliteter som inte tex Förortsungar är i närheten av. Den är både bättre och sämre liksom.

  5. Men visst var det ”Sebbe” som vann för bästa film förra året och inte Svinalängorna? Vilket var helt rätt för den delen!

      1. 😉 inte lätt att jobba med att recensera film och hålla reda på både vem som vann förra året och sedan i samma andetag tycka att Simon och ekarna är sämsta film någonsin som nominerats…

        Det var den trovärdheten….

        Skönt att man inte längre orkar bli upprörd. Saknar filmtidningen Chaplin…

        För den intresserade verkar den finnas att köpa fortfarande 😉
        http://www.abc-annons.se/Filmtidningen-Chaplin-13-inbundna-arg_224960.htm

  6. Farväl Falkenberg, Kan vara det sämsta skit som någonsin producerats i det här landet. Att den nominerades är rent skrattretande. Att nämna Simon och ekarna i samma andetag är löjeväckande…

      1. Förutom det uppenbara – bedrövligt foto, bedrövliga skådisar, en total frånvaro av regi – är det provocerande att ett helt land vägrar inse att det inte finns en tillstymmelse till historia. Varför är den här filmen värd att berätta? Det finns ingen premiss. Ingenting som ska gestaltas av någon intrig. Ett gäng killar går omkring och tycker synd om sig själva (oklart varför) tills en av dem helt out of the blue tar livet av sig i slutet. Inga överraskningar, inga viljor, inga hinder, inte en karaktär man engagerar sig i. Dessutom extremt långsamt berättat… tycker att det finns långt mycket värre saker att bli upprörd över men Farväl Falkenberg är ett sådant extremt lågvattenmärke både inom svensk film men kanske framförallt inom svensk filmkritik…

        1. Är absolut inte filmens största fan – håller med om att det var problematiskt hur självmordet kom utifrån nästan ingenting. Kändes lite spekulativt och opåkallat. Hade också stora problem med berättarrösten. Men jag gillar ju filmer där folk går och drar runt utan tydlig premiss hehe.

  7. Håller med herr Tapper om Så som i himmelen. Läste en fras ur en liten kommentar från en Expressen-recensents recension av Barbara Ehrenreich bok ”Gilla läget” på samma boks pocketupplaga (ursäkta lång och omständlig mening), den beskrev i alla fall boken på ett sätt som jag skulle vilja beskriva Kay Pollaks film: ”mindfulnessens leende tyranni”. Exakt så. Att se den på bio var som att vara på ett DBT-möte där religionsbetingad masspsykos utbröt. Ruskigt obehaglig. Och under Gabriellas sång grät alla utan jag. Alla! Ja, nästan. Till och med min auktoritäre och i min barndom hårdföre far grät. Hiskeligt.

    Men Simon och Ekarna är inte jättelångt därifrån.

  8. I rymden finns inga känslor och Noll tollerans ligger bra till i mina ögon. Som tur är har jag inte sett Förortsungar men jag kan tänka mig att den inte hör hemma bland vinnarna, speciellt inte eftersom den tävlade mot Farväl Falkenberg som en av de bättre på den här listan.

  9. Tunga utmanare torde vara (om man sätter streck vid 1990) Ohlins egen Veranda för en tenor och Så som i himmelen – för att hålla listan kort.

    1. Helt sant, två starka utmanare. Innan 1991 nominerade man inte tre filmer, och av de filmer som valdes ut som allra bäst mellan 63 och 90 är det väl ingen som är i den låga klassen?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.