I oktober bloggade regissören Lars Lennart Forsberg om att SVT repriserat hans 60-talsdokumentär Reklamfolk som Cap & Design beskrev som ”En svensk Mad men – på riktigt”:
Filmerna från den tiden har ju fått ett ytterligare värde när man ser dem med den distans som tiden ger. Reklamfolk handlar om jobbet på reklambyrån Lintas beläget i en av de fem höghusen i Stockholms city. Jag har själv inte sett filmen på över fyrtio år. Det som slog en var att folk rökte som borstbindare, hela tiden! Och folk var klädda i slips! Med bra filmer är det som med bra viner. De blir egentligen bara bättre med åren.
Påståendet stämmer också på i alla fall vissa filmregissörer – i samma blogginlägg påpekar Lars Lennart Forsberg att hans bästa filmer kom långt senare än 60-talet. 1969 långfilmsdebuterade han med den vänsterpolitiska psykvårdsuppgörelsen Misshandlingen, som jag tidigare skrivit om här. I övrigt är Forsberg mest berömd för Slas-filmatiseringen Vem älskar Yngve Frej? från 1973 och familjedokumentären Min mamma hade fjorton barn från 2000.
Inlägget om Reklamfolk blev Forsbergs sista. Förra veckan avled han på Ystads lasarett.
