Är filmavtalet defekt? Det menar i alla fall Oberoende filmares förbund, som följer upp sin filmpolitiska debattartikel från förra veckan med att skänka bort ett ”renoveringsobjekt med en hel del synlig rost” i en rolig annons på Blocket.
I debattartikeln vände sig filmarna mot att filmskaparna själva inte var representerade i avtalsförhandlingarna. Regeringens avtalsförhandlare Lennart Foss bemötte OFF:s kritik med att konstatera: ”Ni är inte viktiga.”
I annonsen föreslår OFF ett byte mot en ”visionär statlig filmpolitik”, men varken på Blocket eller i debattartikeln specificeras hur en sådan skulle kunna se ut. En idé skulle kunna vara att inspireras av den polska modell som senast Gunnar Bergdahl lyfte fram som en förebild, men frågan är hur visionär och frikostig en statlig filmpolitik skulle bli om den initieras i det gällande kulturpolitiska klimatet.
Med tanke på att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inte direkt är känd för sitt filmintresse (hon har ju bland annat prickats av KU för sin uppfostrande attityd gentemot ett SFI som påtalat sina ekonomiska behov) så finns också en risk att ett nytt statligt system skulle sluta med alltför svag finansiering och bristande intresse för den konstnärligt intressanta filmen. Det är inte lätt att vara optimist just nu, och dessutom börjar tiden bli knapp.
