Snart kan tv-ekens många försvarare lindra sina savande sår genom att trippa på biografernas barkknark. Att SVT är samproducenter för Lisa Ohlins Simon och ekarna väcker misstankar om att hela ekstriden har varit en reklamkupp som gänget bakom Alvin och gänget inte vågat drömma om att sy ihop. För det är bara ett par veckor efter att trafikkontoret i Stockholm slutligen sågade ner den månghundraåriga tv-eken utanför SVT:s huvudkontor på Östermalm i Stockholm som den trädromantiska Marianne Fredriksson-filmatiseringen Simon och ekarna får premiär. I filmens inledning sitter den ensamma arbetarpojken Simon uppe i en noggrant dekorerad koja, byggd uppe bland en vidsträckt och vackert fotograferad eks urgamla grenar och hör hur trädet viskar till honom. Eken är besjälad.
Med Ella Lemhagens Kronjuvelerna som bakgrund, innebär Simon och ekarna att det står klart att årets svenska storfilmstrend är den magiska realismen, där berättelser om att växa upp i ett klassamhälle kombineras med höga produktionsvärden och övernaturliga inslag. Det är en genre som svenskar av tradition har haft svårt att bemästra, och i ännu högre grad än Kronjuvelerna känns Simon och ekarna som en tom Oscarsspekulation. Filmen har precis allt som amerikanska jurymedlemmar brukar premiera:
1. Den ser dyr ut – check.
2. Den handlar om episka släktöden – check.
3. Den innehåller nazister – check.
4. Den har gott om lokalfärg från en historisk epok – check.
5. Den är baserad på en roman – check.
6. Den skildrar en ung mans första samlag i mjuka färgtoner – check.
7. Den är helt ofarlig och estetiskt riskminimerande – check.
Eftersom Simon och ekarna ständigt fastnar i romanfilmatiseringens farligaste fälla – att bli redovisande och illustrerande istället för självständigt berättande – kommer den inte vinna någon Oscar ändå, varför filmens existensberättigande bortom arbetstillfällen för svenska filmarbetare framstår som lite oklart.
Några timmar efter att jag såg Simon och ekarna gick jag på Cinematekets visning av stumfilmen Ingmarsarvet från 1925. Gustaf Molanders daladrama var första delen i en tudelad filmatisering av Selma Lagerlöfs Jerusalem-svit (den samtidigt inspelade andra delen Till Österland är idag försvunnen), och är kanske främst känd för att Ingmar Ingmarsson var stjärnskådespelaren Lars Hanssons sista svenska roll innan han gjorde gemensam sak med de andra svenska stumfilmsessen Garbo, Stiller och Sjöström och prövade lyckan i Hollywood.
Lite oväntat uppdagades flera beröringspunkter mellan Ingmarsarvet och Simon och ekarna: Båda är prestigeproduktioner baserade på populära romaner. Båda handlar om huruvida en ung man ska gå i sina fäders jordnära fotspår eller söka lyckan i det högre vetandets himlarymd. Båda visar upp konflikter mellan en minoritetsreligion och majoritetssamhället (i Simon och ekarna är det judarna som hotas av antisemitiska aggressioner i ett tysknära Sverige, i Ingmarsarvet är det väckelsepredikanten Helgum som med sina läror splittrar familjer och väcker våldsam vrede). Slutligen innehåller båda filmerna effektsekvenser där huvudpersonen blickar mot himlen och ser hur molnen formas till varelser med något viktigt att förtälja.
Det himmelska budskapet har dock förändrats radikalt mellan 1925 och 2011.
I Ingmarssönerna är skyarnas mening att Ingmar Ingmarsson ska bli vid sin läst: det är hans förfaders ansikte som framträder ur de stormiga molnmassorna och hotfullt meddelar: ”Förbannad vore du om du blir något annat än bonde, om du ville annat än att bruka skogen och jorden”. Ingmar Ingmarsson tar molnen på orden och ger genast upp sina akademiska ambitioner och gör istället allt för att kunna köpa tillbaka släktgården och återuppta gårdsarbetet.
I Simon och ekarna har molnen en helt annan inställning: de formas till kameler i en karavan och uppmuntrar Simon att fortsätta drömma om fjärran länder och högtflygande filosofi, långt från faderns handfasta snickeriverksamhet.
1925 ville himlarna inskärpa pliktmoralen via stormiga hot. 86 år senare har vindarna vänt i en individualistisk riktning – nu handlar det bomullsmjuka cumulusbudskapet om självförverkligande och uppbrott från traditionen. Den ideologiska väderleken är ombytlig, men hur än löven virvlar står ekarna stadigt kvar och iakttar människornas fåfänga krumbukter. Tills dess att någon sågar ner dem och placerar dem på Skansen då.
