Första scenen i David Finchers The girl with the dragon tattoo:
Mikael Blomkvist har just förlorat rättsfallet mot skurkkapitalisten Wennerström. Han går in på caféet Kaffe på St Paulsgatan. Han tröstar sig med en kopp. Sedan går han till disken och köper – cigaretter.
Hur mycket än David Fincher har pratat om att Stieg Larssons berättelse är så förankrad i det svenska samhället att det är omöjligt att spela in den någon annanstans än här, så dröjer det alltså inte mer än några sekunder innan han bortser från en av det svenska folkhälsomedvetna nationsbyggets grundplåtar – att man inte kan köpa tobak på kaféer. Stockholm framstår genast som mer kontinentalt än det faktiskt är. Turistande nikotinister kan komma att bli besvikna.
I övrigt är Stockholmsskildringen i The girl with the dragon tattoo ganska sparsmakad. Vi får inte särskilt många vykortsvackra panoramabilder, och under promenaderna på söders höjder är bilderna oftast täta och korta. Nils Arden Oplevs föregångare var ett betydligt bättre material att skapa rundturer utifrån. I tider av Slussenstrider har man dessutom framtidssäkrat filmen genom att förflytta scenen där Salander blir rånad och får sin dator sönderslagen från den sunkiga Gula gången till en för mig oidentifierbar tunnelbanetrappa (Uppdatering: Elin Larsson upplyser om att det är Gärdets tunnelbana.).
Den pågående gentrifieringen av Södermalm märks också när gothhackaren Salander ska klä ut sig till en blond brat för att länsa bankkonton i Schweiz. För några år sedan hade hon gått till Biblioteksgatan på Östermalm. Nu väljer hon Nitty Gritty.
