Po Tidholm skrev intressant i Aftonbladet inför premiären av The girl with the dragon tattoo om hur filmer skapar bilder av inte minst främmande platser. Och hur vi sedan reser dit som turister inte för att se hur det ser ut i verkligheten, utan snarare i hopp om att få uppleva en ”fiktiv parallellvärld”. Han nämnde både en resa till den utkonkonkurrerade kasionstaden Reno, som liknar en ”kuliss i en socialrealistisk amerikansk indiefilm”, samt det slående svenska filmturismexemplet Arn: ”Folk åkte till en plats som inte funnits för att höra historiska föreläsningar om en gestalt som aldrig existerat; en representation av den svenska historien.”
Det är en text som går att jämföra med Dan Hallemars Stockholmsessä i förra numret om hur filmer har färgat hans uppfattning av den egna hemstaden. I ledaren till samma nummer spekulerade vi i huruvida The girl with the dragon tattoo i framtiden kommer att fungera som ett ”minnesdokument över en hädangången trafikkarusell”. Men det går att konstatera att Slussen knappt syns till i filmen. Inte Blå bodarna. Ingen Gula gången. Det hade annars passat som hand i handske i David Finchers Stockholmsskildring, som jag skriver om i Aftonbladet idag apropå Tidholms text.
The girl with the dragon tattoo är nämligen en film som konsekvent väljer gammalt framför nytt och mörk bakgata framför pyntat shoppingstråk. Med tanke på hur måna våra lokalpolitiker var om att gå gästerna från Hollywood till mötes, är det kanske värt att fråga sig vilken slags reklam – på jargong: ”storytelling”, ”place branding”, ”destination marketing” – de egentligen får tillbaka. Men kanske kommer turisterna flockas i huvudstaden för att få uppleva berättelsen om folkhemmet som gått i stå från första parkett.
