Det är i filmernas transportsträckor som minnet av staden kan skapas. Under bussresor och promenader skriver fasader, plattformar och garage in sig i filmbilderna. Dan Hallemar vandrar runt i Stockholm och ser hur filmstaden har förändrats.

Jag gick till de tidiga Jönssonliganfilmerna. Där hittade jag skärvor av vad jag letade efter. Men jag var inte nöjd, jag ville ha mer. Jag hittade Mannen från Mallorca, jag följde studierektor Bertilsson från Kalmar till Stockholm i Dubbelstötarna, såg om G – som i gemenskap, Två killar och en tjej och Morrhår och ärtor. Vad var det jag letade efter?

En stad som jag mindes, men som hade försvunnit. Det Stockholm som jag växte upp i. I filmerna, ofta korta scener, en bilresa mellan två adresser, passerade den förbi. Jag såg dem som när man ser staden passera från baksätet av en bil som mycket liten, man vänder sig uppåt, bakåt. Och där var det, det Stockholm som jag mindes det från det tidiga 1980-talet. Jag letade efter betydelser i bakgrunden, försökte lokalisera platser, grep tag i butiksskyltar, sjaviga husfasader, gamla polisbilar. Allt för att få resa tillbaka. Vara tolv igen, med pappa på väg till något museum och förundrad av stadens brus. Var skulle vi nu parkera?

Jag tänker på det ofta när jag går genom Stockholm med mina barn. Hur vi går genom en stad som jag tänker är självklar, på ett sätt given, men hur den för dem kommer bli ett nostalgiskt skimmer. Hur de kommer leta upp Johan Klings film Darling och tänka: Så såg det ut, då, när jag var liten, det känns länge sedan. Filmerna blir med tiden en del av berättelsen om ens egen verklighet.

Nybroplan, 1965. Den unga Britt i Juninatt driver omkring med sin cabriolet. Hon flanerar på sant 1960-talsmanér i den tidens frihetssymbol bilen. Och det är ingen slump att hon är på den här platsen, Birger Jarlsgatans mynning mot Nybroplan. I Stockholm har det här sedan slutet av 1800-talet varit en plats för flanerande, flyktig, tjusig ungdom. Då satt Hjalmar Söderberg på Hotell Anglais på Stureplan, några kvarter bort. I en scen i Martin Bircks ungdom träffar Birck en poet i hotellrestaurangen som anförtror honom att han är dekadent: ”Han hatade solen och ljuset – han knöt förbittrat näven mot glaskronan i taket – han älskade synden och alla spritdrycker som skiftade i grönt”.

På det sena 1800-talet kallades sträckningen Sturegatan-Stureplan-Birger Jarlsgatan-Nybroplan för ”snobbrännan”. ”Alla träffades här” skriver Staffan Tjerneld i sin bok Stockholmsliv (1949).

Gustav Hellström skriver i sin bok Det var en tjusande idyll, som kom 1938 men utspelar sig 1907, om platsen: ”Damer med getingmidjor, skönt svarvade kroppar och luftigt fladdrande strutsboor kring halsen, officerare i mörkblått och ljusblått och es-ist-erreicht-mustascher. Gamla herrar i smala, rutiga benkläder, insvängd livrock, kritvita knävelborrar och husarkrokar”.

Stockholm hade blivit en stor stad, en världsstad, nästan som Paris. Och den nya storstadens hierarki blev inte synligare någonstans tydligare än här. Just intill Nybroplan ligger Berzelii park. Sommaren 1951 presenterade sig stadens nya ungdomskultur för första gången som ett problem med ”kravallerna i Berzelii park”. Expressen rapporterade om ”ligistelement” och Dagens nyheter beskrev parken som en ”häxkittel”.

Det är den platsens historia som Britt i Juninatt skriver in sig i när hon rattar sin bil in i den här delen av Stockholms City 1965. Men 1965 är Stockholms city en stadskärna på dekis. Hotell Anglais hade rivits i augusti 1955. Den nya staden byggs längs tunnelbanespåren ut från staden. Allt färre bor kvar innanför tullarna, de flesta är som herrarna med hatt på Birger Jarlsgatan på väg till eller från tunnelbanan som ska ta dem hem till den nybyggda förorten. I Mad men-staden, Ice storm-staden, är de allra flesta besökare, men bor på behagligt avstånd. Den täta staden har blivit en omodern och mycket representativ plats, bankpalats och åttarumslägenheter utan varmvatten där outsiders i Klas Östergren romaner bor. Det är många tusen kronor per kvadratmeter sedan.

På bilden vid Hamngatan/Birger Jarlsgatan syns Stockholms Enskilda Bank, idag i samma lokal Seven-Eleven. Från bankoffentlighet till bake-off. För husen må vara eviga, eller i stort sett, men det som blir synligt när man ser dem från olika tider, i filmklipp när de var nästan nya och idag, är stadens ekonomi. Den förändras hela tiden. Det är ekonomin som förändrar gathörnen och rörelserna i staden. 1965 och framåt var Stureplan och snobbrännan en bortglömd plats. Innan den återupptäcktes någon gång efter 1990 när Stockholm ville vara stor stad igen. Och allt blev så småningom som 1912 igen, då, som redaktören Beyron Carlssons beskrev det i Hela Stockholm, 1912: ”baldrottningar stiga en smula trötta och dävna ner från sina ombonade våningar, att på promenaden syresätta blodet till nästa fest, diplomatiens damer med en doft av Bois de Boulogne och Hyde Park blända för ett ögonblick som flyktiga kometer bland alla dessa hemtama fixstjärnor”.

Sergels torg, 1977. Förändringen från Juninatt till Jack måste vara en av de största förändringar som Stockholm gått igenom. Och det är inte bara Klararivningarnas Stockholmsförändring som ligger mellan dem. Det är också en förändring som fortfarande enkelt kan beskrivs med en promenad från Britts Nybroplan/Stureplan till Jacks Sergels torg. En vandring som stadssociologen Mats Franzén beskrivit som en vandring från karisma till stigma.

1959 hade Hötorgscity högtidligt invigts, pampigt, nytt, trumpetstötigt. Mindre än tio år senare drev Kenta och Stoffe omkring i Dom kallar oss mods. Platsen hade blivit ett stigma. I Svenska Turistföreningens årsbok 1973 skrev man om det fjorton år gamla centrumet att det ”innehöll all den socialrealism som tiden krävde”. Om socialrealism i Sverige på 1970-talet hade en plats så var det den här.

Men det var också samtidigt en utopisk plats. Vi förortsungar brukade på den tiden åka in till Kulturhuset, intill Sergels torg, och ligga i galongroparna på gatuplanet och lyssna på sagor i vita hörlurar. Idén med Kulturhuset och dess möte med plattan var enkelt och idealistiskt. Här skulle en enkel glasvägg dra en tydlig gräns mellan det kommersiella livet och det kulturella.

En gräns ingen längre orkar bryr sig om att dra. Allra minst här.

Men också den här platsen skulle bli cool. Kanske vände det 1997 när Jonas Åkerlund gjorde videon till Mobys remix av Bondlåtar. Moby drev runt här i det grafiskt snygga Stockholms city. Skyskraporna var snygga. En kort film som ändrade vad vi såg.

Det var klart det var hit som it-bratsen skulle förlägga sin bubbla i slutet av 1990-talet. 1998 hyrde Icon Medialab in sig i femte skrapan närmast Sergels torg, först på tre och sedan på fem våningar. Flera andra vi har glömt namnet på följde efter. Det glasades in mellan skraporna, en av dem fick namnet Hightechbuilding.

Men alla tunnelbanelinjer mynnar fortfarande på Sergels torg, så helt och hållet hel kommer nog platsen aldrig att bli.

***

Kammakargatan 1915 (se öppningsbilden). Man talar om stenstaden. Staden som är tung och huggen i sten. Nästan evig. Den stad som byggdes upp under 1800-talet. Det är den typ av stad som de flesta av oss tänker på när vi tänker på en stor stad. Som Paris, Wien. Den där tyngden som man hittar om man promenerar runt i vissa delar av centrala Stockholm. Palatsen, hyreshusen, dess dammighet och imposanta sätt att säga: du är liten. Stenstaden är som stadens motsvarighet till urberget. Det är den staden som syns i Mauritz Stillers Hämnaren. Och den ser nästan helt ny ut. Vi har lärt känna den som urberget, men där och då är den kanske bara tjugo år gammal. Tio år yngre än vad Globen är idag. En stad, för att använda ett uttryck från litteraturvetaren Alexandra Borgs avhandling En vildmark av sten, i målbrottet.

Kammakargatan, en av hundratals bakgator, bortglömda gator, gator ingen egentligen bryr sig om ifall man inte har en adress i handen. Men även om staden som byggdes upp på 1800-talet handlade mycket om paradgator, om boulevarder, om representativitet, så bestod den som städer i alla tider framför allt av gator som den här, adresser, bakgator.

När Staffan Tjerneld tar sig genom den här delen av staden 1950 konstaterar han torrt att promenaden inte ”hör till de mera stimulerande vandringar man kan göra i Stockholm. Man passerar en rätt monoton rad av gamla hus”. Sigfried Siewertz var ännu hårdare i sin dom över det nybyggda Stockholm i boken En flanör från 1914: ”Hela stadsdelar verkade ju som kalla omslag. Allt det nya iskallt, nyktert, vräkigt, rått!” Det är ganska sant om många delar av den här staden fortfarande. Här finns en grad av tråkighet. Man kan där fortfarande få en känsla av staden som evig, huggen i granit.

Skinnarviksberget 1953. I Stockholm finns en ständigt pågående debatt om man ska bygga höga hus eller inte. Från Skinnarviksberget där Harry och Monika sitter i Sommaren med Monika ser man att Stockholm är en låg stad, en stad med mycket få höga byggnader. De få som finns skjuter upp som ensamma pipor. Trots det reser stadens tjänstemän på inspirationsresor till New York för att förstå vad höga hus gör med en stad. Men Stockholm är inte och kommer aldrig bli Manhattan.

Just bakom stadshusets siluett står nu en av de mest omdiskuterade nya byggnaderna i Stockholm, Stockholm Waterfront. En byggnad som planerades under tio år och under den tiden blev tjugo meter högre. Det bygget är en historia om ett Stockholm som vill ta klivet in i en ny tid. Bort från det där lite försiktigt låga. 2005, mitt i den här tioårsperioden skaffade sig Stockholm en ny slogan. Den gamla, ”Beauty on water”, kom från en annan (naiv) tid av Nordens Venedig-romantik, den nya kom från tanken på en stad som tar plats: The Capital of Scandinavia. Ett varumärke för den globala marknadens kaxiga hybris. Stockholm Waterfront är den nya varumärkesstadens oblyga platstagande i huvudstadens mitt.

Att Harry och Monika ger sig ut i skärgården från Västerbrons fäste är för övrigt en fantastisk illustration av att Stockholm alltid kommer vara en stad byggd i naturen, en plats där betongpelare och JAS-plan alltid tycks lyckas landa på en skärgårdsklippa.

Södermannagatan/Gotlandsgatan 1947. Tomas Tranströmer växte upp på Folkungagatan på Södermalm i Stockholm. I en beskrivning av sin barndoms bakgård i dikten ”Från sommaren 1947” sitter han vaken i sitt rum ”femte våningen, rummet mot gården”: ”Tills gryningen då sophämtarna kom/och slamrade med plåtkärlen där nere/bakgårdens fridfulla grå klockor/som ringde mig till sömns”. Det är samma år som filmen Krigsmans erinran har premiär. Scenen med spårvagnen utspelar sig bara några minuters promenadväg från Tranströmers hem, i det vi nu kallar SoFo. Staden på den här tiden bestod lika mycket av sina bakgårdar som av sina gator. Det fanns ett halvoffentligt rum som var bakgårdarnas liv, tillgängligt för alla. Det livet dog med portkoderna.

Det finns ett slitage som är synligt i den här bilden, en stad som har hål på knäna. Om arbetarklassen skulle gestaltas på svensk film så hamnade man länge gärna på Södermalm.

Södermalm är ett eget kapitel i storyn om Stockholm. Söders höjder är inget uttryck, det är geologi, en geologi som till exempel Skinnarviksberget är en del av. Södermalm vänder de stora mörka nordliga bergssidorna mot resten av staden. Stadsdelen ligger högre och avskuret från resten av staden och har byggt hela sin självbild på sin relativa isolering. Från Söderkåkar och framåt. Stora delar av Söder stadsplanerades redan på 1640-talet, men när staden växte i slutet av 1800-talet blev inte den nya stadens genomslagskraft, breda gator, tunga hus, lika stor där.

Men röda söder glöder inte längre. 1942 röstade 72 procent vänster på Södermalm. I valet 2010 fick Moderaterna flest röster i 72 valkretsar av 77. Men romantiken lever envist kvar. Som hiphop-Petter uttrycker det i sin låt ”S.Ö.D.E.R”: ”Om du är äkta är jag mé/Är du falsk blir jag sné”, och vidare: ”Det är på riktigt. Söder övertar distrikt. Extraordinära rövarbröder från Södermalm.” Eller som Ernst Brunner skrev i en av de bostadsannonser han gjorde för mäklarfirman Notar 2006: ”Ingen annanstans i stan kryper levern fram lika grovknölig under revbensbågen som här”. Lägenheten, en två och en halva på Krukmakargatan på Söder, utgångsbud 1,8 miljoner.

Skeppsbron, 1947. Modernt. Ett ord som min pappa älskade. Han älskade också Konsum, Folksam och folkhemmet. Skeppsbron, en av Stockholms äldsta platser, den plats som Bellman beskrev i sin epistel 33: ”Was ist das?. Ge rum vid roddartrappan! Undan, birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser … Hurra! … Ur vägen, kolgubbar, tvätterskor och mjölkkärringar … Mak åt er, sillpackare, bagarpojkar, nürnbergare, skräddare och fågelfängare! Stig undan, her uppsyningsman eller nersyningsman eller vad du är för en brohuggare … Hjälp upp blinda gubben med liran … Skuffas lagom!”

Och bakom den där urgamla platsen ligger på bilden KF-huset, konsumhuset, färdigställt 1936, elva år gammalt när bilden tas. Det stod färdigt samtidigt som den nya moderna trafikkarussellen Slussen invigdes. Funkis och modernt så det stänker hela vägen ut på Saltsjön. Den där bakgårdsgossen sitter i ett buller av modernitet. Han lämnar en gammal stad bakom sig när han växer ur sina äppelknyckarbyxor.

***

När staden blir en kuliss, som i filmer och tv-serier, från Solsidan till Söderkåkar, riskerar den med tiden att bli obegriplig eftersom platserna inte betyder samma sak längre. 2006 känns det givet att den nyseparerade maniskt toleranta reklamslackern Pontus, i cykelhjälm, bor på Södermalm med sin kaxiga dotter med skateboard under armen i Varannan vecka. Lika givet som att de präktiga inskränkta Tobias och Sonja i Daniel Lind-Lagerlöfs romantiska komedi Miffo bor i Vasastan och Tobias reser långt ut till Skärholmen för att hitta verkligheten. När mina barn blir vuxna plockar de kanske fram Varannan vecka och Miffo för att hitta bilder från ett Stockholm de minns. Det kommer att kännas som länge sedan. Och Södermalm, kommer de säga med ett frågande tonfall, där bor ju bara pensionärer som du pappa.

Foto: Carl Brolin

Arkivbilder: SFI