fbpx
Kritik & essä Fredrik Edin, 8 december 2011

Arbetets söner

Mc-entreprenörerna i Sons of anarchy gör business

De tvåhjulade entreprenörerna i Sons of anarchy kontrollerar hålan Charming, precis som det största företaget i vilken småstad som helst. Skillnaden är att de inte skickar betalningspåminnelser till inkasso utan sköter skuldindrivningen själva. Det är samma kapitalism där som här, bara att våldet visar sig på kroppen istället för i kreditvärdigheten.

Den borgerliga kritikern har alltid haft svårt att se små-borgaren i gangstern. Jag tror det kommer sig av att de har så svårt att se gangstern i små-borgaren.
– Bertolt Brecht

Mc-såpan Sons of anarchy har lyckats skrapa ihop till fyra säsonger proppade med bristande trovärdighet och våldsinflation. För allvarligt talat, hur stor är sannolikheten att kärnmedlemmarna i en kriminell organisation som har massor av supportrar, prospects och hang arounds skulle utsätta sig för risker? Att de fullvärdiga medlemmarna själva och inte någon utbytbar underhuggare skulle smuggla vapen eller se till att vittnen försvinner?

Men det må vara hänt att det har tummats på trovärdigheten av dramaturgiska skäl – det meningslösa våldet är svårare att köpa. Det skjuts och mördas alldeles för mycket. Har du sett sex skottlossningar i samma avsnitt struntar du i den sjunde.

Men Sons of anarchy har givetvis sina förtjänster också. Huvudrollsinnehavaren Charlie Hunnam är lysande som vitt amerikanskt arbetarklasslödder så engelsman han är. Serieskaparna har också varit skickliga på att plocka upp föredettingar. Både punk-ikonen Henry Rollins och David ”Baywatch” Hasselhoff gör förvånansvärt starka insatser och att Katey Sagal inte tänder en stor blinkande skylt med texten ”Peggy Bundy” varje gång hon visar sig är en bragd i sig.

Framförallt ligger Sons of anarchy helt rätt i tiden. Serien handlar nämligen först och främst om entreprenörskap. Om ett gäng ivriga bävrar som får affärerna i glesbygdshålan Charming att snurra som ett centerpartistiskt lyckohjul. Att de två senaste säsongerna dessutom varit en enda lång hyllning till heteronormativa familjeideal, med pappor som engagerar sig i sina barn en liten stund efter jobbet, ger anrättningen extra krydda.

Men som alla gangsterepos handlar Sons of anarchy först och främst om kapitalismen. Om att göra affärer. Om att slå ut konkurrensen. SAMCRO, The sons of anarchy motorcycle club redwood original, är visserligen ett mc-gäng, men kunde lika gärna vara det gamla bruket eller fabriken, den lilla ortens dominerande arbetsgivare och välgörare. Som alla är tvungna att hålla sig väl med, vare sig de vill eller inte.

För gängets och företagets värld är inte alls olika. Tvärtom. Oavsett om affärerna är legala eller inte är ett litet samhälle helt i händerna på den stora entreprenören. Det är bara att ställa sig vid vägkanten med mössan i hand när brukspatronerna med Harleys och ryggmärken rullar förbi. Som tack förvandlar SAMCRO sin hemby till ett gated community med en metod långt mer effektiv än alla murar, larm och vaktbolag i världen: respekten för deras varumärke.

Att vara så dominerande innebär givetvis makt. Makt att behandla undersåtar som det passar. Den som stör gängets affärer blir misshandlad. Den som gör sig omöjlig hos bygdens enda arbetsgivare förlorar sin försörjning. I båda fallen handlar det om våld. Gängets våld är givetvis grövre och trubbigare än företagets. Det beror inte på att SAMCRO är mer barbariska än en vanlig inkassofirma, utan på att de har mindre och sämre resurser.

Om en kriminell kunde skicka obetalda skulder till inkasso eller kronofogden skulle han göra det. Om han kunde polisanmäla stölder eller våld skulle han göra det. Men nu har han inte tillgång till samma jämförelsevis civiliserade våldsapparat som vi andra – med polis, domstolar, kreditinstitut, inkassoföretag, kronofogde och så vidare – så SAMCRO sköter allt in-house. Genom att ytterst kunna ta till våld mot den som inte följer reglerna. För det är just precis så deras samhälle fungerar. Och vårt. Eller rättare sagt, i synnerhet vårt. Även om det sällan realiseras, åtminstone inte i fysisk form, så är det underförstådda hotet om våld en förutsättning för privat egendom. För direktörsbonusar och bankvinster. För skillnader mellan människor. För hemlöshet, arbetslöshet och fattigdom. För att få folk att gå till jobbet, sköta sitt och hålla käften.

Gängets system är inte någon abnorm avart av vårt. Det är samma. Bara mycket mindre effektivt. Ungefär som vår vardag skulle se ut om det femtielfte jobbskatteavdraget en gång för alla avskaffat statsapparaten och det var du och jag som stod där vid vägkanten i Charming.

Så när du sitter i tv-soffan och fascineras av de ovårdade mc-sluskarnas burdusa driftighet vill jag att du tänker på vad Omar Little i The wire erinrade advokaten som beskyllde honom för att livnära sig på våld, brott och skumraskaffärer: precis som du.

Annons