I socialrealistiska dramer som Rosetta och Sonen har Jean-Pierre och Luc Dardenne ställt politiska och existentiella frågor utan att använda så många ord. I Pojken med cykeln skildrar återigen de belgiska bröderna villkoren för dem som få lyssnar till.

Cyril Catoul, runt elva år gammal, ringer förgäves till sin pappa. Han smiter från barnhemmet till pappans lägenhet, bankar desperat på dörren, men ingen öppnar. Cyril frågar i barer, i affärer, i bageriet: vet ni vart pappa har flyttat? Ingen vet. Pappan är borta tillsammans med Cyrils cykel, starkt förknippad med tiden då far och son levde tillsammans. Varför hör inte pappan av sig? Varför hämtar han inte sin son som han har lovat? Vittne till Cyrils desperata sökande är en ung kvinna, damfrisörskan Samantha. Hon finner cykeln och ger den åter till Cyril.

De belgiska bröderna Luc och Jean-Pierre Dardennes film Pojken med cykeln har startat i rasande takt. I centrum hela tiden Cyril, spelad av Thomas Doret och bredvid honom Cécile de France i Samanthas kläder. Samantha tar hand om pojken under helgerna och vad som sker mellan dessa två under sökandet efter fadern är ett av filmens teman, det som handlar om förmågan att skapa och ge tillit och trygghet och visa att kärlek finns.

Bröderna Dardenne skriver än en gång europeisk nutidshistoria. Så har de har gjort alltsedan de började göra dokumentärfilmer i 70-talets slut och därefter med spelfilmer som Löftet (1996) och med Rosetta som vann en guldpalm i Cannes 1999 och de har fortsatt att prisbelönas med filmer som Barnet, Sonen och nu senast med Pojken med cykeln. Deras samarbete är unikt – de skriver och regisserar tillsammans och deras förmåga att regissera unga människor saknar nästan motstycke. Precis som den oprövade Emilie Dequenne i Rosetta förmådde visa sin desperation utan ord men med kroppens språk vittnar Thomas Doret ordlös om en sviken sons desperation. Ansiktet är blekt, kroppen spänd som en stålfjäder. Han cyklar i rasande fart, springer, slåss, biter. Vill ingen närhet, men skriker i tystnaden efter den.

Dialogen är som alltid hos Dardennes sparsam. Här finns ett enda musikaliskt tema, korta, stilla slingor, upprepade tre eller fyra gånger, resten är vardagsljud – de som finns i stan, i skogen, längs vägarna, i en damfrisersalong, på fotbollsplan, i nattens sömniga andning. Kameran är som ett osynligt, lyhört vittne. Avståndet är kort mellan dem däruppe på duken och oss. Bilderna talar direkt. Bröderna har ofta rört sig i eller nära samhällets utkanter – men deras Belgien kunde lika gärna vara vårt Sverige. Allmängiltigt alltså, om nu inte det lät så utslätat, ty deras röster är starkt personliga.

Den frånvarande, ansvarslöse fadern, ett slitet tema, men aldrig överspelat. Bröderna Dardenne har varierat det tidigare i till exempel Barnet, där den 20-årige sorglöse, småkriminelle Bruno, vill adoptera bort sitt nyfödda barn. Inte är det av en händelse som denne Bruno spelades av samma skådespelare som nu gör Cyrils far: Jérémie Renier. Två pappor obenägna att ta ansvar. Här finns alltså tematiska samband och en fortlöpande dialog mellan brödernas olika filmer. Visst kan man säga att deras verk tillhör den socialrealistiska skolan, men de har fler bottnar och är mer än så och handlar om existentiella villkor. Deras filmer har rötter i den europeiska tradition som var Robert Bressons och som på olika vis bearbetar människans villkor på jorden. De berättar om lögner och svek, om hämnd och straff – men också om förlåtelse och försoning. Pojken med cykeln skickar också associationer till François Truffauts De 400 slagen. Jean-Pierre Léaud som en tidig avlägsen släkting till Thomas Doret. Och förstås också till pojken i Sonen med dess tydliga försoningstema.

I Pojken med cykeln gör Cyril en dramatisk resa mot en framtid där hopp och ljus kanske finns. Hans tröstlösa ansträngningar att bli sedd av sin far såsom han blir av Samantha för honom på avvägar. Och här ger filmen en liten inblick i den gängens utkantsvärld där man får respekt genom att våga stjäla, slåss, misshandla, råna. En hård, kall värld som visserligen kan ge gemenskap och bekräftelse, men som kräver underkastelse och total lojalitet med den som är boss. Möjligen tycker jag att Cyrils utvecklingsresa ibland glider lite för snabbt på ytan mellan ytterligheterna och jag saknar de outsagda undertexter som laddade Sonen.

Det som är övertygande med Pojken med cykeln är spelet och Luc och Jean-Pierre Dardennes konsekventa hållningar. De väljer att gång på gång med en alldeles egen renskalad stil undersöka vår tid och människors villkor – och ofta just deras som få lyssnar till. De gör moraliska dramer om mänskliga tragedier – inte spektakulära och bullrande – utan om vardagens tysta. Det är beundransvärt.