Hollywood är skoningslöst mot uttjänta aktörer. Det kan bli väldigt kallt när strålkastarna riktas åt ett annat håll. Men det finns ett andra liv för före detta stjärnor – i återanvändningsprogram som bygger på gamla klipp.

Jag vet inte hur det gått till, men plötsligt en dag har jag tv-kanalen Star. Tv-kanalen Star är en veritabel skattkista av simpel distraktion för hemmaarbetaren under dygnets alla timmar. Tablån består till cirka 65 procent av trailers för Stars olika program, 20 procent modevisningar och 15 procent Hollywood. Den sistnämnda kategorin omfattar mitt bästa tisdagsförmiddagsprogram ”Whatever happened to?”, som avhandlar bedagade trender och skådespelare från (främst) 90-talets film- och tv-produktion. I en trailer för programmet skymtar hon förbi, hon som rent objektivt sett måste ha haft historiens mest avundsvärda tonårstid: Claire Danes.

Danes guldålder som skådespelerska byggde egentligen bara på två roller: Angela Chase i tv-serien Mitt så kallade liv (1994-95) och Juliet i Baz Luhrmanns Romeo & Julia (1996). Men dessa båda porträtt av aningslösa, bråddjupa, poetiska, banala tonårsflickor utgör en lysande behållning från ett decennium som lämnade en del i övrigt att önska.

Mitt så kallade liv var varken först eller störst inom genren tonårs-tv-drama, i själva verket lades serien ner efter 19 avsnitt på grund av låga tittarsiffror. Men vid det laget hade Angela Chase uttalat tillräckligt många tunga sanningar av slaget ”I cannot bring myself to eat a well-balanced meal in front of my mother. It just means too much to her.” för att kultstatusen skulle vara ett faktum. Över det ännu modemsega internet fördes länge räddningsaktioner av en extremt hängiven skara fans, men Danes hade redan förpassat sina Dr. Martens och rutiga mjukisgrungeskjortor till förrådet. Här skulle göras karriär på vita duken. I änglavingar.

I Mitt så kallade liv hade föremålet för Danes trånande tonårsblickar stavats J-o-r-d-a-n C-a-t-a-l-a-n-o, spelad av världens snyggaste kille: Jared Leto. I Romeo & Julia bytte den förkrossande crushen objekt, till VÄRLDENS SNYGGASTE KILLE: Leonardo DiCaprio. Leo hade Hollywoods bästa gråt och Claire hade Hollywoods bästa leende. De hade valts till kung och drottning på vilken high school prom som helst. Skillnaden mellan de båda var att medan Danes Juliet faktiskt utstrålade en sorts förhöjd vanlighet – hon kanske var skolans snyggaste tjej, men hon kunde ändå gå på din skola – så var DiCaprios Romeo killen man hade på affisch ovanför sängen. Eller i taket på Sixtinska kapellet. I filmens maskeradbal är Juliet utklädd till ängel, och Romeo är utklädd till människa. Å ena sidan är detta ett ovanligt, och en smula otippat exempel på flickan som subjekt (henne vill jag va!) och pojken som objekt (honom vill jag ha!). Å andra sidan kostar det på att vara mänsklig. Det låg nära till hands att förväxla Danes skenbara vanlighet med utbytbarhet, att se hennes drag som allmänna snarare än specifika. Så fick Claire Danes, som Romeos kärleksintresse, möta samma tisslande som tusentals unga flickor före henne på skoldiscon världen över: ”Varför är HAN med HENNE? Då kunde han väl typ lika gärna vara med MEJ?” Ett succérecept för filmen, som sågs gång på gång av ordinära, plötsligt hoppingjutna ungdomar. Men inte lika odelat positivt för Danes skådespelarbana.

Strikt talat finns det väl folk som under det tjugoförsta århundradet har fattat sämre karriärmässiga beslut än Claire Danes har. Förhoppningsvis är hon, på sin höjd, skendöd. Men det är försmädligt att hennes senaste någotsånär uppmärksammade rollprestation var som fallen stjärna i fantasyrullen Stardust 2007. Och där lyste hon inte ens i närheten så starkt som hon gjorde på 90-talet.

Det är sådant jag tänker på, när Claire Danes flimrar förbi på tv-kanalen Stars trailer för tisdagsförmiddagsprogrammet ”Whatever happened to…” Jag ser aldrig det avsnittet. Men jag beställer Mitt så kallade liv-boxen och googlar ”Jordan Catalano”: 136  000 träffar.