Häromdagen såg jag teaterföreställningen Bergmanvariationer på Malmö Stadsteater, en ordvitsande dekonstruktion av Ingmar Bergmans filmografi (här min recension i Expressen, här Teresa Benérs text i SvD).
Jag var alltså inte särskilt imponerad av de tramsiga elementen i första akten, så instämmer inte riktigt i Oline Stigs recension i Sydsvenskan, men hon sätter fingret på en intressant detalj i programbladet: Att pjäsförfattaren Jörgen Dahlqvist inte hade någon relation till Bergman när han började arbeta med pjäsen. I sin programförklaring berättar Dahlqvist att det var genom Woody Allen-parafraser och inspelningsplatsturistande amerikanska vänner som han fick upp ögonen för Bergman.
Man skulle kunna häpna, och fråga sig hur det är möjligt att vara dramatiker och inte ha någon relation till det svenska 1900-talets mest framträdande konstnär på scen- och filmfälten. Men faktum är att det inte är så ovanligt, och i takt med att den cineastiska ideologin tappar mark hos de filmintresserade lär det bli allt vanligare. I decembernumret som alldeles strax går i tryck intervjuar vi Hugo Hansén som ska regissera Persona på Stadsteatern, och han var inte heller någon beundrare av den filmiska förlagan. (Jag vet inte hur det är med Stefan Larssons förkunskaper – i februari har hans uppsättning av Fanny och Alexander premiär på Dramaten.) En vän berättade nyligen en historia från ett seminarium där en grupp unga filmregissörer blev tillfrågade om hur många Bergmanfilmer de hade sett – de flesta hade inte sett någon alls.
Det var inte så länge sedan man hörde klagorop över hur enahanda den svenska filmen var eftersom alla regissörer bara försökte härma mästaren. Den tiden är onekligen förbi.
