November är månaden som gjord för att sortera sommarens filmminnen, festivalresor och bilder. Hade tänkt göra det på detta utrymme, tills Sickan Carlsson gick bort häromdan.
Filmlustspelet med henne.
Så är det ju: nåde den komedi som idag marknadsför sig som ’lustspel’. Det andas alldeles för mycket hembygdsteater och amatörism, för tyskt och punschigt för dagens PR-agenter med stora urbana pretentioner och sinne för amerikaniserad prutthumor.
Lyssnar till och läser alla varma minnesord om Sickan. Minns Sickans och Annalisa Ericsons framträdande på Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Röda Kvarn var Stockholms näst äldsta biograf och den av mest praktfulla tills SF slaktade den för sex år sen.
I dess ställe: ännu en butiksgalleria.
Personligen vägrar jag sen dess att passera just den vägen.
På Röda Kvarns scen framträdde Sickan och Annalisa 1998 som en hyllning till filmprofessor och regissör Gösta Werner på hans 90-årsdag. De sjöng och dansade några glittrande nummer ur sin gemensamma show Good Old Ladies, som de turnerade med runt landet
Nu är alla tre borta.
Hör Sven Hugo Persson berätta i radion om sin första ’vuxenfilm’ när han som 11-åring gick med föräldrarna för att se Hasse Ekmans Fröken Chic från 1959.
Det är ett lustspel från TV:s barndom med frågesporten 10 000-kronorsfrågan som kuliss. Den sjävgode ’impressarion’ (också en utdöd art, numera kallad ’manager’) Buster Carell (Hasse Ekman) har ekonomiska bryderier och ser lärarinnan Isabella Linders (Sickan Carlsson) sångförmåga och succé i TV som en genväg till rikedom och framgång. Men Sickan Carlssons rollfigurer står aldrig stilla där man ställer dem: Buster Carell får konkurrens av en skitförnäm greve och sätts på plats ett flertal gånger av hennes frispråkighet fram till slutkyssen på kolvagnen till ett tåg som i full fart dyker ut ur en tunnel.
– Du kommer att få livstid för det här, säger Isabella.
– Det hoppas jag, säger Buster. – Med dig.
Erkänner att jag konsulterade Svensk Filmografi för att minnas något mera exakt av Fröken Chic. Hittar dock i mina gömmor själva beviset på att jag verkligen såg den. Entrébiljetten bifogas, med betyg och allt. Som 13-åring sparade man på biobiljetterna. Man satte gärna betyg.
Gav ¨Fröken Chic” ett B, inte mer än godkänt enligt dåtidens betygssystem – långt ifrån lika välvillig som dåtidens kritik.
Så vänder jag på biljetten och ser priset. 2:50, två kronor och femtio öre. I dagens penningvärde motsvarar det knappt 23:-, tjugotre kronor.
I morgon ska jag gå med Saga, snart 5 år, för att se en dryg timme Nalle Puh på bio. Det kostar oss 165:-. Etthundrasextiofem kronor. I runda slängar fyra gånger så dyrt som det borde vara.
Det är en helt obegriplig, oförklarlig och ohemul prissättning.
Med tanke på dagens alla andra inkomstkällor för en film, en svällande dvd-marknad, egna TV-kanaler, video on demand, you name it: kostnaden för dagens biobiljett är rena rånet.
Bland biogungorna och andra filmkaruseller verkar endast publiken i biogungan vara värd att hårdexploatera.
Inte undra på att det inte längre gives plats vare sig för lustspel eller filmstjärnor av Sickan Carlssons kaliber.
