Jag såg nyligen den klassiska Harold Lloyd-rullen Upp genom luften på Cinemateket, och apropå vad Jacob skrev om collagekonst utifrån Doomed, Tracey Moffatts kavalkad av katastroferscener från Hollwyoodfilmer som just nu visas på Liljevalchs, kom jag att tänka på Christian Marclays omtalade konstfilm The clock som gjorde stor succé på Venedigbiennalen i somras (alltså konstfestivalen, inte filmfestivalen).
The clock består av 24 timmar sammanfogade scener som har med tid att göra – väggklockor, fickur, folk som frågar någon på gatan om de vet vad klockan är. Har inte sett den själv än, men bland andra David Bordwell och Peter Bradshaw har skrivit intressant, och man fattar grejen rätt bra genom att läsa och ta en titt på det här utdraget. Ett huvudnummer i filmen är såklart den halsbrytande klättersekvensen från Upp genom luften, när Lloyd försöker bestiga en skyskrapa men råkar ut för massa problem längs vägen.
För övrigt tror jag, av de anledningar som Jacob nämner – den här typen av collage är numera så vanliga på videosajter och i takt med att katalogiseringen av speciella sekvenser i filmer förtätas så blir produktionen av dem allt mer automatiserad – att collagefilmer liknande The clock och Doomed inte kommer att funka på gallerierna så många år till.
