fbpx
Bloggar Jonas Holmberg Jonas Holmberg, 3 oktober 2011

Jane Eyres tre kostymer

Igår skrev jag långt om Jane Eyre i Expressen. Om Charlotte Brontës roman, om Jean Rhys revision Wide Sargasso sea från 1966 och tre av de otal filmer och tv-serier som gjorts om den fattiga flickans jakt på kärlek.

Igår skrev jag långt om Jane Eyre i Expressen. Om Charlotte Brontës roman, om Jean Rhys revision Wide Sargasso sea från 1966 och tre av de otal filmer och tv-serier som gjorts om den fattiga flickans jakt på kärlek: Robert Stevensons film från 1943 med Orson Welles och Joan Fontaine, Franco Zeffirellis version från 1996 med Charlotte Gainsbourg och William Hurt, Charlotte Gainsbourg, samt Cary Fukunagas bioaktuella nyinspelningen med Mia Wasikowska och Michael Fassbender.

I texten jämför jag de olika versionerna, och eftersom det väcker mycket tankar att se tre filmer i rad baserade på samma bok, som jag gjorde inför den här texten, så tänkte jag klistra in lite illustrativa bilder som extramaterial. Alltså helt enkelt jämföra hur de olika produktionerna har hanterat olika scener, för det generella scenurvalet är detsamma i alla filmerna, även om den senaste versionen är kronologiskt frisläppt och inkluderar en längre sekvens när Jane Eyre träffar prästen och hans systrar. Den första versionen är otvivelaktigt den mest litterära, den använder ofta boksidan som motiv i bilden. Titelpresentationen görs som synes 1943 genom att filma ett bokomslag, medan titelsekvenserna 1996 (rött) och 2011 (svart) är mer nedonade.


Den största skillnaderna mellan filmernas tonlägen är att versionerna från 1947 och 2011 är väldigt gotiska (den första mer dramatiskt skräckig, den senare mer melankolisk) medan versionen från 1996 är fotograferad i höstigt romantiska färger. Tydligt blir det om vi tittar på första bilden där godset Thornfield syns i bild.

1943: Hotfulla skyar, dramatiska siluetter, Jane framstår liten visavi byggnaden, systemet Thornfield.

1996: Blå himmel, vackra träd, ljust, trevligt och inbjudande.

2011: Återigen mörkt, hotfullt, med siluetter. Skillnaden i utsnitt dock typisk för vad som hänt mellan 1943 och 2011. 1943 var kameran statisk, här följer den rörligt med i kärran och placerar kusken i suddig förgrund.

En liknande skillnad återfinns i scenen där Jane möter Mr Rorchester första gången.

1943. Dimman ligger tung.

1996. Det ser lite kallt ut, men ändå mysigt. Hästen ser väldigt ”vanlig” ut, William Hurts Rorchester känns också som en lite vanligare man än Orson Welles.

2011: Åter blått, dimmigt. Jane Eyre anno 2011 är en fantastiskt trädfilm, vilket inte minst syns här.

I Expressentexten skriver jag en hel del om skildringen av Rorchesters förra fru Bertha, den galna kvinnan på vinden. Citerar lite från texten nedanför bilderna nu.

1943: ”Godset Thornfield blir ett spökslott, ljudsatt med Psycho-kompositören Bernard Hermanns skrikande stråkar och Bertha Masons djävulska skratt. Och helt enligt skräckfilmslärobokens kapitel om att det mest fasansfulla hotet är det som publiken inte får se, visas Bertha aldrig i bild.
När Rochester öppnar porten till hennes cell på vinden är det en mörk skugga som väsande kastar sig fram och försöker strypa sin make.”

Mer än ovan får vi aldrig se av Bertha Mason 1947.

1996: ”Däremot sträcker sig inte Zeffirellis powerfeministiska ambition till vindsvåningen.
Bertha Mason får visserligen vara med i bild, men liksom i romanen framstår hon mer som ett djur än en människa där hon sitter hukad intill brasan, framför en väggfast världskarta som påminner om hennes utländska härkomst.”

Kartan jag skriver om hänger på väggen där men den syns inte i detta utsnitt.

2011: ”I Cary Fukunawas regi är scenen på vinden mer nyanserad. Bertha lutar kärleksfullt sitt huvud mot sin makes bröst. Det är ingen tvekan om att hon är galen men hon väcker medlidande snarare än skräck eller äckel. Hennes våldsamma utbrott får också en motivering, det är först när hon chockeras av att Rochester har valt en annan kvinna till brud som hon blir aggressiv. Ställt intill den postkoloniala rockaden i Wide Sargasso sea är det en minimal nyansförskjutning, men Fukunawa har inte heller försökt göra något annat än att översätta en klassisk roman till filmens uttrycksmedel.”

När man ser bilderna såhär ser de från 1996 och 2011 slående lika ut, men tonen i de två är ganska väsensskild trots likheterna rörande kostym och färgskala.

För övrigt tyckte jag att Jane Eyre anno 1943 var bäst, följt av 2011 och sist 1996.

Annons