”Någon mindre vacker dag händer det: fel fladdermus kommer i kontakt med fel gris, troligen någonstans i Kina där djur lever nära inpå människor och människor lever nära inpå varandra.” Så börjar Jan Söderqvist illusionslöst sin recension i SvD av Steven Soderberghs Contagion. Det är bara en tidsfråga innan en ödesdiger influensa sprider sig över världen och Söderqvist menar att filmen ”iscensätter detta katastrofscenario med isande saklighet” och berömmer hur den ”återger larmet, frustrationen, paranoian”.

Även Mårten Blomkvist i DN imponeras av Soderberghs obeveklighet. ”Contagion skildrar hur en smitta kastar sig över världen, hur ett dödligt virus skickligt och snabbt skulle kunna förmera sig. Vi skulle vara skyddslösa, säger filmen, fysiskt och andligen.” Mest intressant tycker Blomkvist emellertid att Contagion är som ”en av de första bra, komplicerande skildringarna av spelet mellan bloggare och etablerade medier och nyhetskällor”.

Sydsvenskans Michael Tapper har en annan syn på skildringen av Jude Laws antietablissemangsbloggare. ”I en 1970-talsfilm av typen Alla presidentens män, ett av Soderberghs konstnärliga föredömen, skulle han ha varit hjälten som avslöjade den officiella sanningen som lögn. Här görs han i stället med sina fula, sneda tänder, en cockney­dialekt som hämtad ur en brittisk gangsterfilm och ogrundade anklagelser till en samhällsfarlig nätterrorist.” Medan Söderqvist och Blomkvist uppskattar Soderberghs nyktra syn på smittspridningen, ser Tapper en reaktionär film där ”myndighetspersoner och läkemedelsbolag [framställs] som självuppoffrande filan­troper” vars ”samhällsnytta kontrasteras mot galenskapen hos de tärande undersåtarna”.