Wim Wenders dansfilm i 3D, Pina, går upp på biograferna och har mött mestadels positiva reaktioner från filmkritikerna.

Sydsvenskans Mattias Oscarsson kommer med en, nästan, reservationslös hyllning. ”Jag vet inte mycket om modern dans. Men jag vet att dansfilmen Pina är ett litet mirakel. Inte bara för att den är en förtrollande, vacker och rörande upplevelse – utan också för att regissören Wim Wenders visar att den nya digitala 3D-tekniken rymmer fler dimen­sioner än superhjältar och datoranimerade leksaker.” Han menar vidare att Wenders använder sig av 3D-tekniken som något oumbärligt snarare än ett spektakel. ”Wenders vill accentuera den mänskliga kroppens rörelse i rummet genom långsamma kameraåkningar kring de briljanta dansarnas exakta rörelser.”

Eva af Geijerstam på DN är inne på samma spår. ”Först med 3D-filmens ankomst uppenbarade sig möjligheterna att göra Pina Bausch rättvisa. Med den kunde man tillföra rymd och rumskänsla även om den aldrig kan ersätta erfarenheten av att befinna sig i samma rum (…) Aldrig tidigare förefaller 3D-tekniken så djupt motiverad och välanvänd.”

I GP är Emma Engström mer kritisk. ”Wim Wenders har valt en rörig struktur. Dels får vi se flera av Pina Bausch mer kända stycken i nyinspelning inför publik, dels ger sig dansarna ut – en och en, eller parvis – i natur- och stadsmiljö och iscensätter flera både rörande och roliga små historier. Det klipps till synes ologiskt mellan dem, samt mot dansarnas inre monologer och tillbakablickar i arkivmaterial. Men släpper man tanken på dokumentär och snarare ställer in sig på konstfilm, landar det associativa bildflödet rätt. Hon är inte heller så imponerad av användandet av 3D. ”Tyvärr förtar 3D-effekten paradoxalt nog upplevelsen av rymd som Wim Wenders eftersträvar. Kanske var glasögonen smutsiga eller ljuset för nedskruvat under pressvisningen, men noterbart är att den tvådimensionella trailern har mer tryck, lyster och djup i sig.”