I nådens månad maj 1968 åkte Bo Widerberg tillsammans med ett gäng radikala filmstudenter (bland andra Ingela Romare, Roy Andersson och Kalle Boman) till Båstad för att dokumentera hur allt från unga liberaler till den lilla röda-viftande maoisten (nej, Muf var inte där) demonstrerade mot tennismatchen mellan Sverige och apartheidregimen Rhodesia i Davis cup. Jag såg Den vita sporten under Cinematekets Widerberg-serie härom veckan och det är en väldigt lyckad dokumentär, där öppna, närmast naivistiska intervjuer ramar in den tydligt redovisade sammanstötningen (filmarna hittade en perfekt belägen lägenhet med utsikt över grinden till stadion) mellan polis och demonstranter vid tennisarenan.
Men som Mårten Blomkvist beskriver i nya biografin Höggradigt jävla excentrisk (just läst ut – en välskriven, intressant och en tragisk livsteckning över en skicklig regissör och komplicerad och hänsynslös människa) präglades efterspelet till Den vita sporten av uppslitande bråk mellan Widerberg, de andra filmarna i Grupp 13 och Filminstitutets vd Harry Schein. Filmstudenterna anklagade Widerberg för att försöka stjäla hela äran för filmen, medan Widerberg framhöll att Schein ägnade sig åt ”praktisk fascism”.
En minnesvärd scen i Den vita sporten är när Widerberg iklär sig rollen som sportreporter och intervjuar en tillrest rhodesiansk åskådare och det rhodesianska lagets lagkapten. ”Are you going to win?” frågar han den vitklädda racketsportaren på särpräglat skorrande skångelska. En annan lyckad intervjuscen är när Roy Andersson diskuterar situationen med lokala kontrarevolutionärer som vill göra upp med demonstranterna som tagit världspolitiken till deras lantliga idyll.Omringad av ungdomar och barn praktiserar Andersson tystnaden som intervjumetod: han sträcker helt enkelt fram micken framför ansiktet på pojkarna och låter dem utan egentliga frågor berätta vad som hänt. Ungdomarna är entusiastiska över att bli intervjuade, men samtidigt misstänksamma. I maj 1968 var inte intellektuella radikaler från storstäderna populära bland traktens bilburna ungdom, och också filmarna passade in på beskrivningen.
Trots denna erfarenhet av Båstadsbornas aversion mot sådana som han, och att Båstad efter inspelningarna av Det sjunde inseglet och För att inte tala om dessa kvinnor onekligen var nedtecknat som Bergmanland i filmhistorieböckerna, skulle Bo Widerberg överraskande nog bosätta sig i den lilla västkuststaden. Redan året efter inspelningen upptäckte han under en semesterresa stadens goda sidor: piren, bageriet, naturen. Han blev en återvändande sommargäst, och i slutet av sitt liv bodde han där permanent. En av de sista sakerna han gjorde i livet var att 1996 starta Lilla filmfestivalen, som var tänkt som en intim festival där filmare i svensk sommarmiljö skulle få tid att samtala med varandra.
När filmfestivalen hölls första gången var Axel Petersén 17 år. Som ung tillbringade han somrarna i Båstad. Jag vet inte vad han gjorde i juli just det året, men det är väl inte omöjligt att han som filmintresserad yngling närvarade redan på den första festivalen. I långfilmsdebuten Avalon återvänder han till sin uppväxtort. Filmen utspelar sig under tennisveckan, men utöver en kort scen där Johannes Brost avdankade krogentreprenör äter glass med centercourten som fond märks Swedish Open mest som medierad bakgrundsrytm: via radio- och tv-apparater i bakgrunden påkallas spelets gång som en påminnelse om den regelstyrda normalitet som finns bortom den nattklubbsdekadens som är thrillerdramats egentliga miljö.
Avalon är samproducerad av Fasad och Idyll, och precis som i Fasadgrundaren Jesper Ganslandts Apan får vi följa ångesthanteringen hos en plågad man som åker bil och irrar runt med blod på sina händer. Men om det är Olle Sarris nacke som är huvudmotivet i Apan, är det i Avalon Johannes Brosts vita skjorta som är filmens estetiska centrum. Hängande utanför byxorna med ett par knappar uppknäppta börjar den som nonchalant bratattribut men förvandlas under filmens gång till en symbol för den oskuld som gått förlorad. I den fina scenen där Brost i ett tomt discorum dansar till titellåten sträcker han vitklädd ut armarna på ett sätt som för tankarna till Goyas Den 3 maj 1808: arkebusering i Madrid. Se mig våndas, och kasta sedan första discokulan.
Precis som Den vita sporten har Avalon en politisk och kritisk hållning till folklivet i Båstad. Men det är inte raggare på parkeringsplatsen utan den vaskande stekarkulturens skuggsidor som hamnar under lupp. Det är undergångsstämning i partyland. Filmens skildrar drömmen om en tennisvecka som numera handlar mer om shots än sport genom överåriga ansikten som söker den unga nattens njutningar. Det har gått 43 år sedan Den vita sporten, men sommarstaden tycks fortfarande vara moraliskt korrupt. Skillnaden är att också de tillfälligt tillresta är skumma profitörer snarare än unga idealister.
