I väntan på utdelningen av årets Guldlejon i Venedig ägnas dagen åt den iranska regissören Jafar Panahi. Det är elva år sen han vann här med ”Cirkeln”. Förra året arresterades han för att ha ”intrigerat mot den islamiska staten” och ”satt det iranska folket i fara” genom att ha planerat en film om de våldsamt kvävda protesterna mot det manipulerade iranska presidentvalet sommaren 2009. Protesterna mot hans arrest blev världsomspännande. Panahi hungerstrejkade. Så småningom dömdes han till 6 års fängelse ett 20-årigt förbud mot att filma och – naturligtvis – reseförbud. Hans ”This is not a film” smugglades ut ur Iran, fick världspremiär i Cannes och visas i Venedig idag. Den cirkulerar också i illegala kopior i Iran.
Just nu är han villkorligt frigiven, strängt övervakad och avlyssnad i avvaktan på en ny rättegång efter en överklagan. Han är säker på att han kommer tvingas återvända till fängelset efter rättegången.
I dagens La Repubblica intervjuas han av den italienska författaren Maurizio Braucci, medarbetare i tidskriften Lo Straniero, som rest till Teheran för att ge Panahi ett pris. Samtalet förs i viskande ton, i det minst mikrofontäta rummet hemma hos Panahi.
”Jag gick ut på gatorna just därför att jag är regissör”, säger han. ”Jag kunde inte blunda, det var min plikt. Ända sen dess har myndigheterna satt mig under väldig psykologisk press, varenda ord och handling kunde tas som intäkt för anklagelser. Detsamma gäller alla som deltog i demonstrationerna dessa dagar; antingen fängelse eller ett tillstånd av depression och osäkerhet”
Från myndigheterna endast tystnad, vad gäller ”This is not a film”. Men Panahi är förvissad om att den kommer att läggas till anklagelserna mot honom i den ny rättegången.
Förtrycket är som i ett krigstillstånd, säger Panahi, som sen ett par månader ser en konflikt mellan de religiösa ledarna och Amadinejad-regimen och ett växande missnöje även hos de fattiga som stött den nuvarande regimen mot löften om förbättrade villkor. Den spelar nu högt på att skapa komplicerade situationer, göra storslagna utspel under sträng mediakontroll för att dölja sin misslyckade sociala och ekonomiska politik.
Panahi själv har tre manuskript färdiga för inspelning och vill inte på några villkor lämna Iran för att förverkliga dem i exil.
-Det skulle vara att ljuga att skildra Iran utifrån.
Men han ser naturligtvis framtiden både för sig själv och Iran som svår att förutsäga. Irans etniskt komplicerade karta och många latenta konflikter är en orsak.
Han sätter sitt hopp till Irans ungdomar, som själva har stor framtidstro och hoppas på en gradvis demokratisk förändring, gradvis men djupgående.
