”Efter Om jag vänder mig om (2003) och Mun mot mun (2005) går han vidare på temat om individens möjlighet till en andra chans i livet, när tillvaron både bokstavligen och bildligt kraschar på grund av lögner, svek och framför allt rädslan för att verkligen våga se sig själv och konfronteras med den bilden.” Annika Gustafsson i Sydsvenskan har längtat efter Björn Runges återkomst till filmen och berömmer inte minst skådespeleriet: ”Överhuvudtaget befäster Björn Runge sin ställning som en av landets främsta personregissörer i den bergmanska traditionen.”
Det gör även Johan Croneman i DN som med Happy end blir omvänd, efter att ha varit tveksam till Runges tidigare filmer i befrielsetrilogin. ”En av de mest välspelade svenska filmerna man sett på länge”, skriver han och hyllar i tur och ordning Johan Widerberg, Ann Petrén, Gustaf Skarsgård och Peter Andersson. Slutligen också nykomlingen Malin Buska: ”I sin första spelfilm visar hon upp ett register man hänförs av.”
GP genrekategoriserar Happy end som ”Björn Runge-film” och Mats Johnson inleder sin positiva recension med att fråga sig om titeln är ironisk med tanke på Runges tidigare filmer. ”Å den andra sidan är regissören inte ironiskt lagd, i hans filmer finns ingen rädsla för allvar.” Johnson får rätt och sammanfattar: ”I likhet med Mun mot mun är Happy end i stor utsträckning en skildring av bottenlös förtvivlan.”
Jan Söderqvist i SvD håller inte med. Han finner mycket gott att säga om filmens foto och enstaka scener men slår fast: ”Diffusa karaktärer rör sig omkring varandra utan att riktigt nå varandra, hämmade av bojor vi inte riktigt kan ana oss till. Det är sorgligt men inte särskilt rörande.” Söderqvist hänförs inte heller av skådespeleriet: ”Det är en märklig upplevelse att se Ann Petrén vara så otydlig. Här har hon något som mest liknar en servicefunktion.”
