Den längsta filmen jag har sett i sin helhet är Béla Tarrs Satantango. Den är drygt sju timmar lång. Andy Warhol har ju gjort några händelselösa filmer som är ännu längre (Empire är drygt åtta timmar). Men den har jag bara sett utdrag ur.
Igår var den amerikanske experimentfilmslegendaren Tony Conrad på Moderna Museet i Stockholm. Han berättade om hur en pornografisk bok han hittat i rännstenen gav namn till sina rumskompisars rockgrupp Velvet Underground, om hur filmer relaterar till transtillstånd och så då om när han bestämde sig för att göra en extremt lång film. Den skulle inte pågå i några timmar, inte i dagar eller veckor eller månader, utan i flera år. 60-talet var ju fullt av sådana här galna medieutforskande idéer som idag tycks gränsa till det studentikosa. Först tänkte han sig en enorm filmrulle, men insåg att remsan skulle gå av efter ett tag, och efter bara någon månad skulle ändå projektorna sluta fungera. Det verkade omöjligt att göra en film som varade i flera år.
Men sedan kom han på en idé. Istället för att använda filmremsor använde han pappersark i formen av en filmduk. Han målade en svart ram och resten av ytan målades vit. Resultatet kallade han Yellow movies. ”Handlingen” i filmerna, vars speltid bestämdes till 50 år, är den långsamt gulnande process som sätts igång av målningarnas kontakt med ljus och luft. Precis som omvärlden skrivs in i filmremsans emulsion, ”exponeras” också den vita färgen av omgivningen, bara väldigt mycket mer långsamt. Filmerna blev ingen omedelbar succé, berättade Conrad. Det var bara Jonas Mekas som förstod poängen, och kallade dem hans bästa filmer.
Men idag, när har filmerna pågått i 39 år och vi närmar oss upplösningen, har filmerna fått ett större erkännande. Den samtida konstvärlden har ett större intresse för hur en sak kan bli något annat, menade Conrad. Under föreläsningen utlovade han också ett dramatiskt slut, men påpekade samtidigt att han inte hade någon möjlighet att påverka vad som hände med filmerna som inte längre befann sig i hans ägo. Och att han dessutom ändå oftast föredrog filmers mittparti.
